Längtan
"Uppe på Gråstensholm satt Yrja med Kolgrim i famnen och försökte få i honom mat. Han var ungefär ett år nu, och en storvuxen, vildögd pojke. Svår att ha att göra med, hans vilja var starkare än alla andras. Inte minsta glimt av humor tycktes han äga. Tovor av stripigt hår hängde ned över hans gula ögon, men det svarta håret som täckt det mesta av hans kropp, var borta nu. Men ännu rös man häftigt till vid anblicken av detta otroliga ansikte. Han var inte så ful längre, som vid sin födelse. Nej, det var något annat som var så ohyggligt frånstötande, något illvilligt, som inte gick att peka på, det bara var där. Tengel hade sett ut som en demon  men en tilldragande sådan. Hos Kolgrim fanns intet tilltalande. Kanske just därför kallade han på Yrjas medkänsla. Liv och hon turades om att sköta honom, och det kunde behövas, för han slet ut en på få timmar. Dag var för upptagen i sitt ämbete, och även om han verkligen ansträngde sig för att visa sitt enda barnbarn intresse och kärlek, märkte nog husets kvinnor, att han var lättad när han gick därifrån. Tarald såg de sällan eller aldrig i barnets närhet. Han skyggade som en skrämd häst inför anblicken av sin son. Det var som om han inte kunde förstå, att något så anskrämligt kunde komma ut av en så vacker kärlekssaga."

Stäng fönstret för att återvända