En kväll tog vi så farväl av det ljuva livet i stan för att nästa morgon äntra tåget med vårt pick och pack. Vår första anhalt blev familjen som härbärgerat min bil, vi tog farväl av dom, fyllde upp bensintanken och gav oss iväg.

I stans närhet var vägarna bra och asfaltsbelagda, men inte långt utanför Ipswich tog beläggningen slut och i fortsättningen var vägbanan av högst varierande slag, den gick på vissa platser över uttorkade flodfåror och vid ett tillfälle var vi så illa ute att den gamla bilen inte orkade upp för den branta sidan av flodbanken och detta kunde endast lösas genom att jag vände bilen helt om och backade uppför. Detta knepet hade jag hört talas om tidigare och se, det funkade.

Vi hade provianterat det viktigaste, te, socker, bröd, tilltugg räknade vi med att köpa efterhand och när kvällen kom stannade vi intill vägkanten och lagade lite mat över en lägereld och som avslutning naturligtvis en billy med te. Min bil var toppmodern i ett avseende, den var bäddbar, genom att fälla framsätets ryggstöd bakåt fick vi båda rum att sträcka ut oss och sova relativt bekvämt.

Vid ett tillfälle campade vi tillsammans med en riktig hårding, han var på resa med cykel och hade en "husvagn" på släp, karossen var väl c:a två meter lång, en halv meter bred och kanske åttio cm hög och med en öppninngsbar aktergavel. Det hela rullade på ett par cykelhjul. Inuti hade han sina förnödenheter på små hyllor och i små fack och på golvet hade han sin bädd om nätterna och där förvarades gitarren om dagarna.
Han satt vid lägerelden och knäppte på sin gitarr om kvällen och när det var dags så kröp han in i sin låda, sträckte ut sig och drog igen luckan om sej. Han sov gott därinne och hade färdats på detta sätt länge berättade han för oss. Vi kom att stöta på honom någon mer gång på vägen och vi utbytte då hälsningar och erfarenheter. Många år senare såg jag mannen och hans ekipage i ett TV-reportage som, jag tror, Stina Dabrowski hade gjort.

Vi träffade många andra människor, hela familjer som bodde i tält eller husvagn året om och som flyttade med arbetstillfällena, t.ex. fruktplockning som man kunde göra under en lång tid om man flyttade allteftersom frukten mognade från norr till söder. Sockerskörden var ett annat arbete som lockade folk från södra och mellersta landet att flytta mot norr och vi fick klart för oss att det var dit vi skulle, fortsatte vi bara tillräckligt långt mot norr skulle vi förr eller senare möta skördetiden.

När vi kom till Townsville var det ebb i kassan och vi tog ett jobb hos en grossistfirma och fick hjälpa till på bilarna med lastning av varor och sedan följa med chauffören ut till kunderna för att lossa lasten. Det var märkligt att åka med dessa lastbilar som inte var försedda med förarhytter, föraren satt på en trälåda av något slag och körde. Vädret här uppe var för det mesta bra, det ingick annars regnställ i utrustningen, men det gav mej outplånliga intryck att åka runt på detta sätt.
Ett bestående intryck gjorde också den häst jag såg i ett stall dit vi en dag levererade hö och havre. Den andades inte genom näsborrarna utan hade fått en liten silverventil insatt i halsen. Stallknekten berättade för mej att hästen omöjligt kunnat vinna tidigare men sedan man opererat den så hade den gått riktigt bra, jag tyckte det såg enbart otäckt ut.

Så kunde vi fylla upp tanken igen och dra vidare, vägen blev allt ödsligare, det blev längre mellan bebyggda orter och även glesare med trafiken. En förmiddag stannade bilen och ville inte mer, motorn gick men drog ingenting hur jag än försökte med olika växlar. Jag öppnade och kikade in i motorn, öppnade och kikade in i växellådan men hittade inget som kunde uppfattas som fel, jag fick fram domkraften och lyfte upp ena bakhjulet och upptäckte att det inte verkade ha någon som helst kontakt med bilens övriga drivenhet. Vid en ytterligare dissekering visade det sig att drivaxeln hade gått av ungefär tio cm innanför hjulfästet och vid första anblicken såg vår resa ut att vara slut för några reservdelar hade vi inte med.

Vi samlade ved till en eld och kokade en billy med te som vi drack medan vi rökte varsin cigarett och begrundade vårt öde, det vi främst kunde hoppas på var att få bogsering till närmaste stad så fort som möjligt och att det där kanske skulle finnas möjlighet att få tag i en bakaxel. Det kom verkligen snart en bil men den brydde sig inte om att stanna, det kom en till och en till, trafiken tätnade fort tycktes det. Slutligen kom en bil som stannade, en flicka steg ut och undrade hur det var fatt. Hon var cirkusdirektör på väg med sitt sällskap, därav alla bilarna, men de hade tidsbrist och var inte alls pigga på att ge oss den sortens hjälp. hon beklagade, sålde oss en paket cigaretter, hoppade in i sin bil igen och försvann i ett tjockt dammoln.

Och dammade gjorde det med besked hela eftermiddagen för varje cirkusbil som körde förbi, vi måste ha dragit i oss kilovis med vägdamm den dagen, frampå kvällen var både vi och bilen täckta med ett tjockt lager.

När vi givit upp hoppet att få någon hjälp den dagen och inställt oss på att fira natten ensamma och övergivna i ödemarken så kom det en gammal rishög till bil och stannade. Det var en cheva som min, en "pickup", men äldre och betydligt mer nergången. Ut steg en man och frågade hur det var fatt, vi gav honom en kopp te och delgav honom vår belägenhet och hur vi kunde tänkas klara ut den. Vi satt länge och pratade, han var också på väg norrut för att söka jobb, eventuellt vid något sockerbruk, och till slut sa han: "Jag har en bakaxel i reserv och den passar säkert till din bil". Mitt hjärta slog ett par extravolter när jag hörde detta, det var för bra för att vara sant, men han tog fram axeln och vi skred till verket med monteringen omedelbart. Vi bestämde oss för att göra sällskap till närmaste stad och där försöka köpa en axel åt honom, han ville inte resa vidare utan sin reservaxel och jag förstod honom så väl!

Vi bäddade ner oss för natten och efter en tidig frukost körde vi nästa dag vidare och så gjorde även vår nyfunne vän när han fått igång sitt åk, hans bil var som sagt skraltigare än min. När han startade motorn använde han en skruvmejsel i stället för startnyckel och när motorn väl startat så stack han in ett skedskaft i ett hål i instrumentpanelen, jag fick inte klart för mej vad den tjänade till men den var nödvändig där. Bensintanken hade en läcka och kunde ej fyllas ända upp och den var nu tom, bensinen togs med en hävertslang till förgasaren från en plåtdunk som han surrat fast på motorhuven. Det visade sig vidare att bilen helt saknade bromsar, han bromsade ned med växlarna och det sista stoppet gjorde han genom att köra fötterna i backen, det fanns inte mycket till golvbräder heller.

Ja den gick i alla fall framåt, det bilen saknade hade förarens påhittighet fixat. När vi stannat vid en mack för att han skulle tanka så fick han damen som sålde bensin att springa för livet när han tände en tändsticka för att mjuka upp slangen som glidit av mellan tanken och bensinledningen till förgasaren. Ja det var i sanning en tuffing, men inget hände utan vi åkte vidare, den gamla pickupen lämnade ett vått spår efter sig av läckande bensin på vägen.

Turen stod oss bi och när vi kom till nästa stad kunde jag köpa en axel och lämna till vår frälsare med hjärtligt tack för lånet. Det kostade mej tio shilling, en mycket överkomlig kostnad och efter det skildes våra vägar, han hade beslutat sig för att dra österut härifrån medan vi fortsatte norrut.
Efter ytterligare ett par dagars resa kom vi till ett område där man just startat skörden av sockerrör och här skildes min reskamrat från England och jag åt. Jag fick ett arbete och han liftade vidare.

Arbetet bestod i att tillsamman smed en kompis bemanna ett litet diesellok och med detta föra tomvagnar ut till odlingarna och att dra fullaste vagnar hem. Vi var tre lag som arbetade treskift med varsin lok och på varsin förgrening av huvudspåret, jag och min kompis började vårt skift klockan två varje dag, vår depå hette "Mc Kell siding" och den var samlingspunkt för distriktets skörd inför den vidare transporten in till sockerbruket. Efter det att vi ställt av vårt vagnsätt så tog ett nytt gäng hand om det och drog det vidare.

Det var ett mycket intensivt säsongsarbete, de som arbetade på fälten, mest italienare och greker, högg och lastade "rören" på dagen, vi kom och hämtade lasten på kvällen och lämnade också av tomvagnar för nästa dag. Spåren ut på åkrarna var inte alltid så bra lagda, de flyttades allteftersom skördearbetet fortskred, och ibland var vagnarna snedlastade så det hände flera gånger att vagnar välte eller spårade ur. Då gällde det bara att försöka få undan eländet, få tåget hopkopplat igen och köra vidare. Ett speciellt gäng fanns som reserv men deras främsta uppgift var att plocka reda på tappad last och urspårade vagnar.

När vi satte ut bestod tåget av 100-150 vagnar, dessa skulle lämnas vid stickspår efter vägen och innan de kunde lämnas av måste vi få ut de fullastade, det var ett oändligt växlande och körande fram och tillbaka, mycket besvärligt i mörkret som här i tropikerna verkar helt ogenomträngligt. Våra handlampor var fotogenlampor som gav ett mycket begränsat sken , det var mycket snubblande och svärande i den täta undervegetationen vid sidan av banvallen.

Efter det att den sista vagnen dragits ut och kopplats på stötte vi ner en järnstång i lasten på den sista vagnen och på stången fästes en fotogenlampa, den skulle tala om för oss att vi alltid hade hela tågsättet med oss. Spåret gick i svängar och vindlingar genom skogar och runt kullar och ibland tycktes det evigheter innan ljusskenet från lampan kom till synes och vi visste att vi hade sista vagnen med oss. Vagnarnas kopplingar var av ett mycket enkelt slag och minsta oförsiktiga gaspådrag eller inbromsning gjorde att de kopplade ur.

En annan sak att hålla reda på var ljud, fick man höra ett gnisslande ljud var det ett tecken på att ett hjullager var på väg att skära ihop och detta betydde ofelbart en urspårning och en massa extra jobb innan vi kunde köra vidare.

Om inte sista vagnen, den med lampan, kom fram bakom kröken inom rimlig tid var det bara att stanna och gå bakåt och bakom tågsättet för att se efter vad som hänt. Ibland var det en vagn som vält omkull, ibland hade vagnarna bara kopplat ur och stod där och väntade på att kopplas samman igen, men det kunde också vara en urspåring på grund av ett skuret lager som vi inte hade uppmärksammat. Då kunde det se förskräckligt ut med upprivet spår och vagnar och last i en enda röra.
De gånger vi hörde och misstänkte lagerfel så fick jag ställa mej vid sidan av spåret medan min kompis körde vidare långsamt, när vagnen som förde oljud kom fram till mej så signalerade jag och fick stoppat för att med trassel och olja försöka få smörjning så att lagret höll tills vi kom hem.

Ja , det saknades inte poänger på denna plats heller, Mc Kell siding bestod av ett tio-tal hus och en pub där folk samlades på fritiden för att dricka öl och prata. Vi som var ungkarlar bodde i baracker som tillhandahölls av bolaget vi arbetade för, dom höll också med en kokerska som lagade mycket och god mat åt oss för en överenskommen penning.
Hon bodde med sin man i ett hus som var bostad men också inrymde kök och matsal. Hon var en storbarmad, manhaftig kvinna med en make som var liten som en sticka och som jag aldrig hörde säga något emot henne. Vi brukade sitta i matsalen och lyssna på radion om kvällarna men när kockan ville gå och lägga sig så var det slut, hon slog från radion och drog även ur kontakten, hon litade inte på att någon annan gjorde det, hon hade en panisk förskräckelse att en kackerlacka skulle förorsaka kortslutning i radion under natten.

De sydeuropéer som jobbade med att hugga sockerrör frekventerade inte puben i någon större omfattning, det verkade som att krögaren och hans fru stod för den mesta konsumtionen själva, någon av dem tycktes vara uppe vid alla tider på dygnet för att både dricka och sälja öl. Puben som bara var ett rent utskänkningställe för öl utan vare sig matservaring eller rumsuthyrning fick med jämna mellanrum besök av ett par damer som kom med bil och husvagn. Husvagnen parkerades bakom puben och där hade de mottagning och för att sälja sina tjänster. De hade väl reda på när skördearbetarna hade avlöningsdag och "timade" besöken därefter. Till skillnad från puben så var husvagnen livligt frekventerad av de tidigare nämnda sydeuropéerna.

Jag tyckte om mitt arbete men umgänget och närvaron av en pub som höll öppet vid alla tider på dygnet passade mej inte så jag packade åter in mina prylar i bilen och drog vidare. jag ville prova hur det var att jobba på ett sockerbruk så jag stannade vid ett och frågade efter arbete. De hade inget just för tillfället men anvisade mej ett rum att bo i och lag fick äta i deras matsal för en billig penning om jag ville stanna i väntan på att ett jobb skulle dyka upp. Man var tydligen mån om att jag stannade för omsättningen på folk var stor och det var bra att ha reserver.

Jag behövde inte vänta mer än en natt, nästa morgon stod chefen utanför och sa att de behövde en man för att stacka säckar klockan två på eftermiddagen, den ordinarie killen hade försvunnit. Jag blev förstås glad över att få ett jobb så snart, alla säsongsarbeten är ju relativt välbetalda, och klockan två stod jag där tillsammans med tre andra som skulle bli mina arbetskamrater. Vi stod framför ett transportband som skulle föra säckarna från fabriken, vi skulle ta dem från bandet, bära dem på ryggen och sedan placera dem i en prydlig fyrkantig stapel som stadigt växte på höjden under kvällen.
Mina kompisar verkade vana och visste hur säckarna skulle staplas, jag såg ju snart hur mönstret såg ut och försökte hänga med och ta emot var fjärde säck. Det gick som en dans tyckte jag, ställde mej under bandets ände, tog säcken på nacken, bar iväg den, ibland ett par steg, ibland till bortre sidan av stacken, säckarna var ej tunga, c:a 40 kg., det var ju ingenting för en ung frisk man.

Den positiva känslan varade kanske halva skiftet, sedan vägde säckarna, tycktes det, dubbelt så mycket, stegen blev dubbelt så många, som tidigare. Skinnet på nacken och skuldrorna sved som eld och jag led alla helvetes kval innan klocka blev elva då skiftet slutade och man fick hasa ner från stacken som vid det här laget blivit många meter hög. Hur många säckar vi staplade vet jag inte men det var säkert ett rekordskift.
Innan jag gick till sängs fick jag veta att den ordinarie "stackaren" kommit till rätta och jag var ganska nöjd med att slippa äntra stacken nästa dag. Men då kom chefen åter och sa till mej att gå på klockan tio på kvällen som eldare, så jag var ej arbetslös många timmar.

Eldarejobbet var lätt och bekvämt under veckan, bränslet bestod av krossade, urlakade och pressade resterna av socker rören som kom farande från produktionen på en transportör och vårt jobb bestod i att fälla ner en avskrapare för att få det att ramla ner i den eldstad som behövde påfyllning. Vi var två man på varje skift och kunde iland ta oss en liten vilopaus på en bänk, vid varje skiftslut skulle dock ett antal fyrar slaggas av respektive skiftlag enligt ett system så att varje fyr blev slaggad en gång per dygn. Askan östes upp i en rälsburen tippvagn och kördes till asktippen.

Eldarnas vecka började dock på söndags kväll för att ha ångan på fullt tryck till måndag morgon klockan sex då man åter startade upp produktionen. Då kom av förklarliga skäl inget bränsle på transportbandet utan vi måste med skyfflar mata fyrarna med det kross som vi fått som överskott under veckan. Detta förvarades i ett stort rum ovanpå fyrarna så det var lätt att få ner det genom en lucka i golvet, men någon tid att koppla av fanns inte den första natten i veckan.
Vår arbetsvecka avslutades på natten till lördag. De som arbetade i produktionen slutade av på fredag kväll och sedan måste fyrarna matas för hand av överskottet på samma sätt som på söndagen till dess att den resterande delen av processen var avslutad.

Det verkligt hårda arbetet skedde på söndagsmorgnarna. Då var det stort uppbåd av folk, alla eldare skulle ställa upp och ibland behövdes andra frivilliga till det stora arbetet med att göra rent i rökgångar och askrum som var placerade vid sidan om och innanför fyrarna. Det var ett attraktivt arbete därför att det var mycket välbetalt men man fick sannerligen inte pengarna utan vidare. Askan hade inte på något sätt svalnat, den var glödande och flytande, nästan likt vatten. Den skulle rakas ut, skyfflas upp i en vagn, rullas ut och tömmas på asktippen. Ask rummen var höga och smala och flera meter djupa, det var lika hett som man kan tro det är i helvetet. Det gick lätt i början, när askluckorna öppnades så vällde en lavaliknande ström ut, likaså var det inte så svårt så länge det gick att få ut askan med rakor, det var i stort sett bara att skyffla upp det vagnen. Det verkliga "helvetet" började när vi kom så långt in att rakans skaft inte räckte längre.

Då gällde det att ta ett djupt andetag, rusa in och raka fram aska för allt man var värd.

Strålningsvärmen från både väggar och aska var fruktansvärd, luften var bemängd med flygande askpartiklar och dessutom fanns det ingen bra belysning. Det gällde att ha ordentliga "eldfasta" skor på och att ha byxorna över skoskaften samt väl till tätat och tillsnört där för att hålla askan ute. Att få in aska i skoskaften skulle ha inneburit ren katastrof eller i alla fall en uppbränd fot. Det gick historier om folk som kom till arbetet i stövlar och fått dem fyllda med glödande aska, följderna av detta kan man lätt inse. Förutom den dubbla timpenningen så betalades det även ett väl tilltaget risktillägg, det var alltså inte helt ofarligt detta arbete.

Det gick bra med arbetet under några månader men sedan drog ett stort regnväder fram över trakten och allt arbete avstannade. Det gick ej att arbeta i sockerfälten och eftersom inget råmaterial fanns lagrat så var det bara att slå igen och vänta på bättre väder. Jag väntade ett par dagar men regnet visade inga tecken att upphöra och när inget annat fanns att tänka på så flydde tankarna iväg till ljuset och värmen i stan.
Jag satte en liten lapp på anslagstavlan i cafeterian och snart hade jag en köpare till den gamla bilen, jag kunde inte tänka mej att ge mej av på en liknande strapatsrik färd ner till Brisbane igen. I stället så beställde jag en flygbiljett och var på nolltid åter i civilisationen igen.

Vad skulle jag nu hitta på ? Jag mådde som en prins i Brisbane och under tiden funderade jag vad som kunde vara intressant att göra härnäst. även denna gång träffade jag en engelsman och så småningom beslöt vi att slå oss samman när vi väl bestämt oss, var och en, att åter lämna stan. Vi bestämde oss för att göra denna resa på äkta lokalt maner, nämligen att ge oss av som "resande arbetssökande" eller som det kallades här: "swagman".

Vi gjorde varsin "swag" av en filt där vi rullade in det som vi behövde av livets nödtorft, ett par extrabyxor och en skjorta, en tvål och handduk, rakhyvel, som dock användes mycket sparsamt. En liten tekanna och en kniv kompletterade utrustningen.
Mina övriga egendomar, visserligen inte mer än att de rymdes i en stor resväska och en sjösäck, skulle inte behövas förrän nästa gång jag kom till stan och de lämnades till förvaring hos mina vänner i Ipswich.