Forts.
Den största ynnest Mick visade mej var förmodligen när han lät mej överta hans ridhäst, från början var det helt omöjligt att tänka sig något sådant. Den häst jag fick använda var inte på långa vägar i klass med hans, det tyckte jag var bra i början, men efterhand som jag blev mera van så tyckte jag att den var saktfärdig och sen, jag tog till och med på mej ett par sporrar för att få bättre fart på den, med viss framgång. En dag kom så en ny häst till gården, ett ståtligt djur, livlig också, och den skulle i fortsättningen ridas av bossen 
och jag fick överta hans "gamla" jag kan minnas att det var med en blandning av skräck och stolthet som jag äntrade ombord första gången. 
Men se den accepterade mej, och jag behövde bara hänga med och hålla mej fast när vi jagade korna, hästen visste snabbare och bättre än jag åt vilket håll de skulle vika av och visste också att vi måste få dem tillbaka till flocken igen. Mick kunde egentligen ha bundit fast en höpåse på sadeln och fått samma jobb utfört. Trakten där den här gården låg var helt annorlunda än det jag sett i N.S.W. runt Dubbo där jag tidigare jobbade, den bestod av "scrubb-country" med mycket buskliknande träd och lägre växtlighet. Längs hela ostkusten, där jag befann mej, delades marken in i förhållande till avståndet från kusten och därmed också med avseende på den regnmängd som föll.

Mellan kusten och den tidigare nämnda bergskedjan fanns ett mycket bördigt område som fick tillräckligt med regn för att det skulle gå att ta t.ex. 2-3 tomatskördar per säsong, runt Brisbane kallades området för "the salladbowl", just p.g.a. bördigheten. Innanför bergskedjan började ett slättland, där började "vetebältet", med relativt bra klimat med lagom nederbörd och värme. Sedan kom då busklandet med sina smågårdar för mjölk och, som hos oss, gräddproduktion, även biffdjur i mindre omfattning samt grisar, kalvar, kalkoner, närheten till slakterier och det tätbefolkade området vid kusten gjorde denna inriktning lämplig.

Ett antal mil längre inåt landet började området där fåraveln dominerade, mest då för ullproduktion, gårdsägorna blev större för att betesområdet per djur skulle bli större när gräset blev glesare. Här började också gårdarna med storboskap bli större men inte tillnärmelsevis så stora som ytterligare längre in där landet blev torrare, gräset glesare och där boskapen strövade fritt över oändliga områden.

Mick odlade inget på sin gård, det enda försök att förbättra växtligheten var att han en gång köpte en påse gräsfrö som vi delade upp mellan oss och som vi kastade ut omkring oss när vi red ut en dag, med den fromma förhoppningen att det skulle gro när regnet kom. För övrigt skedde återväxten på så sätt att markerna fick vila och växtligheten återhämta sej när vi växlade in mjölkkorna till en annan hage med jämna mellanrum. Biffdjuren hade ett väl tilltaget område och flyttades aldrig.

Området var inte stort efter Australiska mått men det var omöjligt att hitta alla djuren på en förmiddag. Det var ett stort spektakel när dessa vilda djur skulle samlas och drivas hem till fållorna för ev. skiljning, märkning och kastrering av nytillkomna kalvar. Det gick väl an så länge man arbetade från hästryggen men en människa som gick på två ben förstod inte korna sej på alls utan gick till omedelbart anfall, man fick passa sej väldigt noga när kalvarna skulle snaras och släpas ut från inhägnaden, bort från sina ilskna mödrar. Det var jobbigt, varmt och svettigt och dammet stod i högan sky, vi var mycket nöjda när arbetet var avklarat och vi kunde driva ut kritterna till sina betesmarker igen.

När kalvningstiden för mjölkkorna närmade sig så red vi ut och kollade dem varje dag, för att få hem ko och kalv så fort som möjligt, men också för att se till att inga kor eller kalvar blev rivna av dingon, den Australiska vildhunden son det fanns gott om, man kunde höra dem yla och skälla om kvällarna. Kor som låg ner för att kalva var lättfångade byten för dingoflockarna liksom de nyfödda kalvarna. Främst jagade de i skymningen och därför gällde det att rädda hem de som kalvat under morgon och dagen.

En och annan gång följde jag med Mick in till stan och drack ett par öl och så småningom tyckte jag att jag ville ha möjlighet att åka in närhelst jag själv ville och ville därför skaffa mej en egen bil. Mick hade två bilar, en bra personbil och en pickup som han lärde mej att manövrera ute på ägorna, jag fick även köra den nyare bilen när han tyckte jag var mogen för det, han sände mej ut till stora vägen för att hämta postsäcken och kanske ta med barnen på en åktur. Barnen kunde jag inte ta med i den gamla bilen för den saknade dörrar och dom kunde ha ramlat ut.

Men för att köpa bil och köra ute på stora vägen så måste jag ha körkort och det lovade Mick att hjälpa mej skaffa så vi reste in till Jandowae en dag och uppsökte polisstationen där man var bemyndigad att utfärda sådana. Vi kom i lunchtiden och det var stängt men Mick visste var polisserganten, som var högsta befäl på platsen, bodde. Vi åkte dit och bankade på men denne man hade ingen lust att bli störd i sitt ätande utan sa till oss att åka tillbaka till stationen." Gå runt på baksidan, där ligger en konstapel och sover middag, väck honom och säg att han skriver ut ett körkort" sa han till oss. Sagt och gjort, vi fann konstapeln, väckte honom, han följde med in och satte sig vid skrivmaskinen och frågade om jag kunde köra bil? Mick svarade i mitt ställe," det kan han".
"Har du varit straffad för fylleri någon gång", frågade han mej, svaret var givet och han skrev ut mitt körkort och tog 5 skilling för besväret. Jag kunde därefter vandra ut med min "drivers licens" som gav mej rätt att köra bil över hela Australien.

Stegen styrdes nu till en begagnad bilhandlare där jag köpte gammal "cheva" för 50 pund, det var väl inget drömåk precis, stor och fyrkantig och liknade mest en likbil, men den tickade och gick och det var allt jag behövde. När jag kom hem så började jag att putsa upp åkdonet, laga några smärre rostskador, måla den utvändigt och städa ordentligt invändigt. Den blev riktigt fin tyckte jag och kände mej väl till mods med stan utan att vara beroende av Mick.
Alldeles utanför gränsen till våra ägor låg en liten stuga som jag brukade passera varje dag och som sett obebodd ut. När jag en dag fick se att det kom rök ur skorstenen gjorde detta mej naturligtvis nyfiken så jag red fram, hoppade av hästen och bankade på för att se vem det var som blivit vår granne. Det visade sig vara en "swaggie" som fått en tid arbete med röjningsarbete på granngården.

En "swaggie" eller swagman är en australiensisk vandrare som drar runt i landet och tar arbete varhelst det finns något, han uppfattas inte som en luffare utan är en kringresande arbetssökande, fullt accepterad av samhället. Han kan t.ex. gå in på ortens polisstation och få ett penningbidrag en gång per vecka för att klara sig vidare i sitt sökande efter arbete. Det går dock inte an att söka bidrag i samma stad två veckor efter varandra utan en förutsättning är att man hela tiden förflyttar sej.

Han verkade bli angenämt överraskad av att jag kom och hälsade på, han kokade en kanna te och bjöd på och när jag lämnade honom så önskade han mej välkommen åter. I fortsättningen blev det så att jag tittade in till honom varannan dag för att dricka en kopp te och röka en cigarett medan vi utbytte livserfarenheter och försökte lösa de eviga världsproblemen.

Jag berättade naturligtvis för Mick om min nyfunne kompis och att jag brukade stanna till hos honom ibland. En dag kom Mick hem från stan med ett riktigt chockbesked, han berättade att "min kompis" varit inne i stan, på en pub naturligtvis, och druckit en del öl, framåt kvällen gick han ut på toaletten, efter en stund hördes ett skott och när folket i baren gick ut för att se vad som hänt så låg han där med bortskjutet huvud, han hade tydligen stoppat bösspipan i munnen och tryckt av.
Förmodligen var han en mycket ensam och kanske olycklig människa och tanken slog mej att han lika gärna kunde tagit sitt liv hemma i stugan och att jag, när jag kom för att hälsa på, kunde ha funnit honom död på detta högst otrevliga sätt. Jag var glad att han besparade mej detta öde.

Mick var medlem i en förening för traktens farmare och det blev tal om att en rodero skulle anordnas. Detta utlöste en febril aktivitet i form av möten och telefonsamtal, alla ville ha den på sina ägor eftersom det innebar att man gemensamt skulle uppföra ordentliga inhägnader och fållor och dessa skulle naturligtvis vara till stor nytta året runt för den som fick dem på sin gård. Man såg ju till att den utvalda platsen låg bra till för att hantera de egna biffdjuren.

Hur Mick bar sej åt vet jag inte men han fick dom andra att förstå att den bästa platsen låg på hans ägor och vi satte igång med att fälla virke till inhägnaderna samt till ställning för regn-eller solskydd för serveringstälten, det skulle serveras både öl, te och mat. En ställning för en plattform åt domarna skulle också behövas. Sedan samlades alla farmarna en lördag kring det gemensamma projektet, jag deltog inte denna dag , Mick propsade inte på att jag skulle följa med men efteråt gjorde vi vissa kompletteringsarbeten inför den stora dagen.

Det blev en lyckad tillställning som höll på från bittida till sent en lördag. Vi fick se ritter på både hästar, kor och tjurar, de flesta ryttare blev avkastade ganska omgående men några var riktiga hejare och kunde hänga kvar de tio sekunder som behövdes. Ett litet tivoli med karusell och övrigt tingeltangel hade också engagerats, och under sitt solskydd gjorde ölförsäljaren goda affärer. Alla var nöjda och belåtna och allteftersom dagen led också allt tröttare.

Familjens äldsta barn, 4-5 år, tjatade på sin far att de ville ha en egen häst och till slut gav Mick efter och kom hem med en gammal trött ponny åt dem. Den måste ha varit mellan 25och 30 år, kunde för all del förflytta sej men inte med någon större hastighet, den var väldigt snäll och barnen vande sig snart vid den, de klättrade på den, de kröp under den, de ledde den runt och de försåg den hela tiden med godsaker att mumsa på, de verkade trivas med varandra. Pojken, som var äldst kunde själv leda ponnyn till något ställe där han kunde sitta upp för att rida men han hade oerhörda svårigheter att få den att förflytta sig, hästen ville själv bestämma om och vart den skulle gå. För det mesta fick jag ställa upp och leda runt när barnen skulle rida.

Efter mycket tjatande gick jag till slut med på att ta med Roger när jag drev in korna till mjölkning en eftermiddag. Jag spände fast en filt för honom att sitta på samt band ett rep i tygeln för att få den lilla hästen att följa efter min häst.
Det gick väl bra om jag tog det lugnt, jag skickade iväg hunden att leta upp korna så jag kunde ägna min största uppmärksamhet åt ekipaget efter mej, Roger verkade halvsova där han satt och ponnyn hängde kvar i repet. Men det gick som det brukar, efter en stund så hade mina tankar irrat åt andra håll och jag tittade allt mera sällan bakåt. Döm om min förvåning och stora förskräckelse när jag nästa gång tittade bakåt och såg att jag endast hade ponnyn med men utan ryttare. Jag vände naturligtvis om och när jag ridit tillbaka ett hundratal meter så låg den förut så stolte ryttaren på marken försjunken i djup sömn. Jag väckte honom och såg att ingen skada var skedd och då såg jag endast det dråpliga i situationen och skrattade länge och hjärtligt åt hela episoden. Jag slapp i alla fall att vara både barnvakt och samtidigt kofösare i fortsättningen.

Den gamla ponnyns öde blev ganska tragiskt, en vintermorgon när jag kom ut låg den på marken helt oförmögen att resa sig. Trots att vi befann oss i "solskensstaten" så kunde temperaturen gå ner mot nollstrecket och det tålde inte ponnyns gamla ben. Jag reste upp den mot ett stängsel och trodde att den skulle kunna luta sig mot det men så fort jag släppte den så föll den naturligtvis ihop igen.
När Mick kom ut sa han till mej att skjuta den men jag kunde inte så han sköt den själv och när vi var färdiga med mjölkningen så fick jag ta min häst och med ett rep släpade jag den långt ut i skogen.

Barnen kom och tittade efter sin ponny och frågade när de inte såg den. Vi sa att den hade gått ut i skogen för att leta mat och kanske gått vilse och att vi måste vänta och se. Tanken var naturligtvis att de skulle glömma den, men Roger gav sig inte så lätt, en dag när vi satt och åt berättade han att han sett ponnyn uppe i skogen "den låg stilla" sa han och det var en massa flugor på den". Utan att säga något till någon hade han gett sig iväg att söka och tydligen även funnit den. Det var emellertid nu lättare att förklara på ett acceptabelt sätt att deras ponny var död och borta.

Trots att jag trivdes med Mick och med hans familj, förutom allt annat så hade han ju lärt mej att rida, köra bil och hjälpt mej till ett körkort, så började reslusten infinna sej ännu en gång. Under det året som gått hade jag tänkt mycket på vad jag ville göra i fortsättningen, att starta något eget, en trädgårdsanläggning eller en smådjursfarm av något slag var det som låg närmast till. Att skaffa land var lätt, att köpa ett stycke och hägna in skulle vara fullt möjligt även för mej. Man fick sedan en väl tilltagen tid på sej för att göra något med arealen, röja, resa någon
byggnad etc.. Rent pengamässigt behövde man bara lägga en mindre del kontant.

Men tiden var nog inte mogen för detta än, jag tankade upp chevan och styrde kosan mot Brisbane, nu i en helt annan stil än när jag lämnade. Trots den relativt blygsamma lön som jag hade hos Mick hade jag kunnat spara ihop en bra rulle med pengar som nu brände i fickan och jag kände ett kraftigt sug efter något annorlunda än bushlivet.
Familjen förstod ju att jag ville komma bort ett tag och bönföll mej att ta en tur till Brisbane och att sedan återvända "hem" igen, ev. göra en längre tur för att se och göra vad jag ville men att till slut förstå att det var bäst hos dem. Till slut kom jag då iväg och jag kikade aldrig bakåt någon gång.

Det var med stor spänning jag närmade mej Toowomba som var högsta punkten på bergskedjan för att sedan köra nedför mot kusten. Min gamla bil hade mekaniska bromsar och det tycktes mej att hur mycket och väl jag justerade så tog bromsen med fullgod effekt endast vid den första inbromsningen, sedan fick man vara mycket försiktig med körningen.
Mick hade givit mej förmaningsord på vägen, innan jag började nedfärden så skulle jag lägga in en låg växel och som tur var tog jag fasta på hans ord, mina mekaniska bromsar hade inte hjälpt mej mycket här. Motorn skrek och vrålade i högan sky och jag var dödsförskräckt över den, som jag tyckte, höga hastigheten, jag hittade en parkeringsplats halvvägs ner där jag kunde stanna och spänna av en stund. Det var naturligtvis min stora orutin som gjorde sig gällande, jag hade ju endast kört runt på landet där vägen var platt som en pannkaka och helt utan med trafikanter.

Trafiken tätnade mer och mer när jag närmade mej Brisbane, det blev svettigt värre och det var flera gånger nära att jag kört åt sidan och låtit bilen stå kvar. När det sedan kom spårvagnar att ta hänsyn till också blev det i det närmaste outhärdligt.

Det fanns då inga blinkers på bilarna, även körvisare i form av pilar var ovanliga, man skulle sträcka ut handen och göra nödvändiga tecken med den i stället. Det fanns två vedertagna tecken, när man skulle svänga visade man det genom en utsträckt hand och när man skulle bromsa in och stanna så vinkade man först upp och ned för att till slut hålla handen upprätt och stilla. Alla, även taxiförare tillämpade detta, endast stora lastbilar var utrustade med en typ av handmanövrerade visare.

Jag kunde i alla fall ta mej fram till Ipswich, till den familj som ett år tidigare vänligen hade låtit mej sova över en natt när jag kom från Sydney. Jag lämnade bilen där och tog tåget in till Brisbane och skaffade mej rum på ett hotell. Mina planer var som alltid vaga, jag räknade med ett par veckor i stan för att sedan åka norrut där jag visste att det fanns mycket jobb med god förtjänst i sockerskörden som snart skulle påbörjas. Jag räknade med att göra resan i etapper, stanna och arbeta ihop till bensin och uppehälle där tillfälle gavs, för att sedan fortsätta.

Jag hade som vanligt en storartad tid i Brisbane med avkopplande verksamhet av skilda slag. Vid ett tillfälle träffade jag en engelsman och vi diskuterade "tiden efter Brisbane". Vi beslöt slutligen att göra sällskap på resan norrut.