Nästa morgon när vi ätit frukost så ställde vi oss utanför vårt hus och snart nog kom en av farmens söner till oss för att visa vad vi skulle arbeta med. Vi fick ta fast en häst, sela den och spänna den för en gigg, plocka i vår matsäck och ett par spadar, och sen bar det iväg efter bondpojken som körde före i en bil. Åkturen var inte lång, snart var vi framme där det låg mängder med gamla omkullfallna träd och där stannade vi för vårt arbete skulle bestå i att bränna upp dessa träd. Det verkade ju inte för komplicerat och efter en mycket kortfattad instruktion och efter att ha förvissat sig om att vi hade tändstickor så for vår chef och lämnade oss åt vårt öde.

Ett avbrott i trädbrännandet blev det när under ett par dagar fick hjälpa till vid fårfållorna med att räkna in gårdens fårbestånd, det var dags att se över hur många lamm som hade fötts , alla skulle ha sina svansar avskurna och öron märkta, dessutom skulle alla bagglamm kastreras. Det blev vårt jobb att hålla djuren medan gårdsfolket utförde de olika ingreppen, varför skulle svansen skäras av frågade vi och fick till förklaring att bakdelen hålls renare och blir därför ej så tilldragande för flugor som gärna söker sig till smutsiga och urinfuktiga delar av fåren, det händer även att de lägger sina ägg där och sedan orsakar larverna stora plågor, svansens avskärning är därför en högst "humanitär" plåga som endast varar en kort stund.

Eftersom jag försökte skriva hem, inte ofta man dock med en viss regelbundenhet, så ville jag låta mina föräldrar var jag befann mig och lämna en adress så skrev jag ett brev även från denna plats. Jag skrev brevet och lämnade det till farmaren när han en dag skulle in till stan. Eftersom jag inte hade några frimärken så bad jag honom posta det åt mej." All riggat, lägg det i postsäcken" sa han och så gjorde jag. Jag fick inget svar på mitt brev medan jag var kvar där och det dröjde ytterligare en lång tid innan jag hörde något från Sverige trots att min mor var en bättre brevskrivare än jag. När det till slut kom ett brev så berättade min mor att man väntat i ungefär sex månader på att höra från mej och när det äntligen kom ett brev så måste dom lösa ut det därför att det fanns inget frimärke på det och därför ej gått med flyg utan färdats med båt från Australien och förmodligen legat någon tid i väntan på båttransport. Det måste vara den eländige farmarnas fel som, trots att jag sade till, inte hade frankerat brevet.

Det var inte speciellt roligt på detta ställe när väl den första nyfikenheten blivit stillad. Vi var dom enda anställda, familjen brydde sig inte om oss alls, dom visade oss detta tydligt, vi kunde inte ta oss någonstans, ingen av oss kunde köra bil, om det överhuvud taget gått att få låna farmens fordon. Vår fritid fördrevs med promenader i den tröstlösa närmaste omgivningen där naturen var sig lik hur långt vi än gick tycktes det. Vi roade oss en tid med att sätta kaninfällor, fångsten, den uteblev aldrig, tillredde vi och åt upp, den blev ett välkommet avbrott i dieten av det fårkött som gården bestod oss med.

Farmaren verkade inte helt nöjd med vår insats, bland annat var det de stora träden vi lämnade efter oss som gjorde honom missbelåten, och efter ett par månader sa han att våra tjänster inte behövdes längre. Vi packade åter väskorna , vår boss körde oss till Dubbo där han en gång hämtade oss och lämnade oss åt vårt öde. Min kompis drog ned till Sydney för att slå runt ett par dagar medan jag blev kvar för att koppla av och eventuellt få lite nya kontakter och nya arbeten åt oss.

Som vanligt blev det napp på puben, ett gäng kom in från en fårstation för att fira lördagskväll, bland dem en holländare, en före detta fallskärmsjägare som hamnat ute i bushen av en eller annan anledning, vi blev genast kompisar, grannar hemifrån nästan var vi ju. Pojkarna visste berätta att folk behövdes på deras ställe och de lovade berätta för chefen om mej och min kompis när de kom tillbaka hem. När min kompis efter ett par dagar återkom så hade jag ordnat jobb åt oss, en bil kom och hämtade oss till vår nya arbetsplats som hette Bundemar och låg betydligt närmare Dubbo.

Den direkta driften av gården sköttes av en man, förmodligen skulle han ha kallats rättare i Sverige, och han hade till sin hjälp ett antal "jackaroos", det var unga pojkar från skilda delar av landet som av sina föräldrar sänts till denna mönsteranläggning för att lära fårskötsel och att driva en gård. Jag tror att de även måste betala för sin vistelse här fast de arbetade hårt varje dag, dessa pojkar gjorde till exempel allt arbete som utfördes på hästryggen. En av dem var också bas för oss vanliga "stationshands".

Vi var sex man anställda samt en kock som kokade mat enbart för oss. Vi bodde i en lång byggnad där varje man hade sitt eget rum dit man kunde dra sig tillbaka, betydligt bättre standard än på förra stället, i ena änden av längan huserade kocken och lagade god mat, till frukost brukade vi få en stor biff med två stekta ägg, så mycket rostat bröd vi ville ha, morgondrycken var alltid te förstås. Kocken packade också smörgås-paket för oss att ta med ut på fältet som lunch, och när vi kom hem på kvällen väntade varje kväll en stor middag, alltid med efterrätt, ja se det var ett matställe.

Två av kamraterna arbetade självständigt, de var vad man kallade "rabbiters" eller kaninfångare. De var utrustade med varsin häst och vagn samt 15-20 hundar var, hundarna fick aldrig någon föda vid gården utan de fick äta vad de själva fångade om dagarna under arbetet. Förutom hundarna användes också fällor, allt i ett försök att utrota kaninerna, något som verkade dömt att misslyckas. Alla vet kanske inte att kaninerna är en landsplåga här, det fördes in några djur som förökade sig med en otrolig hastighet tills de översvämmade landet, på 40-talet gjordes försök att utrota dem medelst förgiftning men det misslyckades och jakten pågår fortfarande. På sina ställen är jorden helt underminerad av gångar som kaninerna lever i, det har flera gånger hänt att hästar eller kor trampat ned sig med att brutet ben som följd.

Nåväl, hundarna var rabbiternas verklige jägare, de levde som sagt i huvudsak på det de fångade om dagarna, naturligtvis sattes det fällor också, men hundarna var effektivare. Ve den kanin som dom fick syn på, den var snart upphunnen av hundpacket och sen återstod på sin höjd någon liten ulltuss. De kunde få en liten frist om de hann undan ner i sin jordhåla men då kom "husse" och hjälpte till med sin spade och grävde fram boet, för utrotas skulle de.

För oss andra var det mest trädbränning även här men arbetet var utvecklat till en skön konst, helt olika den avart som jag och min kompis hållit på med tidigare. Inte blev det kvar några stora stammar här trots att vi inte hade andra hjälpmedel än våra spadar.

När vi satte iväg ut för dagens arbete så var vårt fortskaffningsmedel en jeep, där stuvade vi in oss 4-5 man och lika många hundar, det fanns kaniner där vi var också. En stor blandrashund äskade att stå på motorhuven under hela färden, de övriga var mindre och åkte mer "civiliserat" på och emellan oss.
En morgon när vi var på väg fick vi syn på en liten flock känguruer ett stycke från vägen, det gick naturligtvis inte att hålla fast hundarna kvar i jeepen, innan vi hade stannat hoppade de ur, den stora på motorhuven hoppade ner framför och blev överkörd, han gav upp ett hemskt skrik och stack iväg åt ett helt annat håll än däråt känguruerna fanns. Han slog sig troligen svårt och blev dessutom skrämd, vi såg den inte mer den dagen men nästa morgon låg den utanför hundgården när vi kom för släppa ut de andra till en ny dags arbete. Under hela dagarna jagade hundarna på egen fot, de fångade och åt kaniner i huvudsak men ofta sprang de fatt mindre känguruer och tog död på.

Dessa djur, så speciella för landet, och som jag för övrigt gått till djurparken för att titta på när jag första gången kom till Sydney, fanns här i stora mängder. De betade i flockar med både han-och hondjur med ungar av olika storlek, de flesta vuxna honorna hade en unge i pungen. De första månaderna tillbringar ungen ständigt i moderns pung, när den blir något större lämnar den pungen men håller sig nära modern för att snabbt kunna hoppa tillbaka när den blir skrämd. Om en verklig fara hotar, en jagande hund till exempel, och modern måste ta till flykten, så kastar hon i de flesta fall ut ungen ur pungen för att lättare hinna undan. Ungen ligger sedan helt stilla, iden är att modern ska leda bort hunden från grannskapet och att hon, sedan hon skakat av sig förföljaren, ska återvända och hämta sin telning.

Bland de hundar vi brukade ha med oss fanns en liten foxterrier som inte kunde hänga med de större, hon brukade hålla utkik efter utkastade ungar som hon gav sej på för att ta livet av, i de flesta fall misslyckades hon och det såg enbart lustigt ut.

Känguruerna betraktas liksom kaninerna som ohyra, en känguru sades äta lika mycket som åtta får så man kan förstå att fårägarna var irriterade på djuren. Det talades om klappjakt på dem, där de drevs in i ett hörn och mejades ned i stora mängder, det fanns även professionella jägare som levde på att skjuta ned så många de kunde. Känguruns främsta vapen är "harvärjan" men den kan försvara sej om den blir trängd, svansen är kraftig och kan utdela hårda smällar, på varje bakfot finns en knivskarp klo, flera gånger kom någon hund tillbaka från jakten men ett stort öppet sår som orsakats av denna klo.

Så kom då sommaren åter, det var verkligt hett här ute, trädbränningen kunde ej fortsätta för att ej riskera gräs- och skogsbrand, jag behärskade nu bränningens svåra konst, det blev inga stammar kvar där jag gick fram. Alle man sysselsattes nu med burrcutting och vi drog fram med våra skarpslipade spadar iförda nästan ingenting med en vidbrättad hatt för att skydda huvud och ansikte. skugga fanns nästan ingenstans, de träd som fanns hade glesa kronor som släppte igenom solen, det var svårt att hitta en skaplig plats för en stunds lunchpaus. Hettan gjorde att marken sprack och dessa sprickor utgjorde hemvist för otaliga ormar, här var det mest "tigersnakes" en brun gynnare som var dödligt giftig. Vi hade med oss rakblad för att kunna göra ett snitt och försöka klämma ut giftet om någon skulle bli huggen, det blev som väl var aldrig tillfälle att göra detta men visst var det nära någon gång.

Bundemars "burrcuttar-gäng".

Tiden på Bundemar var intressant, de flesta här var Australier, vita som förmodligen hade sina rötter i de fångar som fördes hit när landet fungerade som fängelse för förbrytare av olika slag. Av utlänningar, eller "New Australians" som de senare inflyttade kallades, var det tre stycken, förutom jag och min kompis som var dansk så fanns den holländska fallskärmsjägare som varit soldat i Nya Guinea och kommit över hit när han muckat. En äldre man, "Bluey" kallades han, hade bott och arbetat i bushen hela sitt liv och han kunde berätta de mest fantastiska historier om sina upplevelser. Jag tror nog att han skarvade en del men det gav ofta en fin krydda åt historien och man kunde ju själv tro det man ville. Han hade en egen uppsättning grejer för att koka te inne på sitt rum och varje kväll ropade han åt mej att komma in och göra honom sällskap vid en kopp.

Han hade bl.a. arbetat som "drover" under flera år. Att vara drover innebär att ta hand om en flock får eller kor, det kan variera i antal från ett par hundra till ett par tusen djur som skall förflyttas från ett ställe till ett annat. Ofta från en långt avsides belägen farm till ett ställe med järnväg där de sedan lastas för transport till de stora slakterierna vid kusten. När drovers har hand om transporten drivs djuren i lagom takt framåt, man slår läger om kvällen, låter dem äta och vila sig och vandrar sedan vidare nästa dag. Antalet ryttare som ingår beror på hur stor djurflocken är. Varje ryttare har ett antal hästar att byta emellan så det ingår en ansenlig hästflock också samt på den tiden en hästanspänd vagn som kördes av kocken och i vissa fall om gänget var stort, en hjälpare.

Kocken var en viktig person, han var först uppe på morgon för att laga en varm frukost åt de övriga, göra smörgåslunch för dem att ta med ut, sedan skulle kampen brytas, vagnen lastas, hästarna spännas för. Sedan gällde det att köra ifatt och förbi arbetslaget, hinna fram till platsen där den kvällens kamp skulle vara, ställa i ordning lägret, samla ved, elda upp ugnen och sätta igång med matlagning. Nästan varje kväll bakades färskt bröd i campingen, en slags flyttbar spis som kocken flyttade med sig och som var hela hans kök. Innan han kunde sätta igång med matlagning kunde det också hända att han måste vara slaktare och slakta t.ex. ett får som man då tog ur flocken man hade hand om.

Hela tiden var man ute under bar himmel, på kvällen sov man på marken. Varje man hade en filtrulle som också åkte med kocken på vagnen, två filtar och en bit presseningsduk var allt man behövde för att klara sig här ute under färder som kunde ta flera veckor. Det måste i sanning varit ett hårt liv. Hela gänget i sadeln dagen lång, vaktpass på natten och däremellan några timmars sömn på marken inrullad i ett par filtar och med en bit pressening över sig om det regnade. Detta var helt klart historier som hade förankring i verkligheten. Bluey berättade mycket annat, dumt nog tänkte jag aldrig på att teckna ned något på den tiden, mycket hade ju direkt anknytning till vår vardag och jag fann det inte så märkvärdigt. Han berättade historier om drovers och farmare han arbetat med, om jackaroos, pubägare, infödingar, fruntimmer, han hade verkligen varit med om en hel del, denne man.

Jag var nu inne på min andra sommar här, värmen besvärade mej en hel del och jag var för det mesta helt slut efter en arbetsdag ute i solen. Det var skönt när man kom hem och fick ta en dusch på kvällen, det var noga med att man lät en del vatten rinna ut först, det första som kom var skållhett därför att vattenledningen låg alldeles under markytan, det behövdes inte grävas till frostfritt här, och solvärmen hettade upp vattnet i röret ordentligt när ingen tog något vatten på hela dagen. Vattnet vi använde var för övrigt regnvatten som samlades upp under regntiden, det leddes från taken via hängrännor och stuprör ner i stora öppna plåttankar helt oskyddade för solvärmen.

Tiden och arbetet blev även här enformigt i längden, höjdpunkterna blev varannan lördag då det ingick i löneförmånen att bli bjuden på bilskjuts in till Dubbo för att vara ledig och "slå runt" ett par timmar. Det fanns inget stort utbud av nöjen, vi gick mest mellan de pubar som fanns och drack några öl och kanske en rom eller whisky. Om man beställde en snaps här fick man det inte uppmätt i ett glas utan barmannen ställde fram en flaska och ett glas på disken och man fick servera sig själv. Inte heller betalade man för varje glas, utan när man var klar att gå från stället, det var något ovant som jag aldrig träffat på tidigare. Det fanns också en restaurang som drevs av en grek dit vi brukade dra för att äta lunch, stället var inte riktigt renligt tyckte vi och för det mesta fick lunchen bestå av en burk sardiner, ett par kokta ägg och några skivor bröd.

När det gått några månader började jag längta tillbaka till kusten och lite liv och rörelse igen, min kompis hade tröttnat på bushlivet långt före mej, han reste ner till Sydney för att söka sej till sjöss igen. Under månaderna i bushen hade jag sparat ihop så att jag hade en bra stor rulle med pengar och kände mej mogen för en tid i storstadens ljus och glitter igen.