Liv och leverne utomlands.

 Jag hade varit ombord i "Parrakoola" under ungefär ett år och gjort några resor mellan Australien och Amerikas västkust och tyckte nu att det var dags för en tids semester med några veckor i land som omväxling. I Amerika var det svårt att få avmönstring så det måste bli Australien där det var betydligt lättare att kunna komma iland.

Det var inte helt lätt här heller så den första jag fick göra var att skaffa någon som ville ställa upp som garant för mej, med en anställning av något slag t.ex.. En bekant från Sydney presenterade mej för några av sina pubkompisar och medan vi drack ett par öl tillsammans så skrev en av dom ut ett intyg att han anställde mej som möbelsnickare. Vi ansåg detta endast vara en formalitet för myndigheternas skull," om dom frågar efter dej så säger jag att du fick sparken den första dan" sa han och jag tyckte det var en bra lösning på mina problem. De övriga formaliteterna var snart över och snart skedde avmönstring hos den svenske konsuln, det var ytterligare en kamrat som lämnade skutan på samma gång.

Jag packade sjösäcken och väskan och gick iland utan att känna någon större saknad, installerade mej på ett hotell på Wentwort Avenue mitt i centrala Sydney och här följde nu en tid med ett liv i både sus och dus. Jag hade kommit iland strax före jul och kom således mitt en festspäckad tid och träffade massor med skandinaver som kom från skilda delar av landet för att fira jul och nyår i storstaden.

På hotellet där jag bodde den första tiden fanns en australiensare som vid ett tillfälle seglat som uppassare i en av Transatlantics båtar. Han höll sedan reda på när dessa båtar kom till Sydney och kom gärna och besökte besättningarna, det var för övrigt han som ordnade med plats för mej på hotellet.

Hotellet sköttes av två familjer, far och som med hjälp av sina fruar. Den huvudsaklig inkomsten kom från den stora puben som låg i bottenvåningen, husgästernas antal var ej stort, endast ett fåtal utvalda "stammisar", ingen fick ett rum där utan att vara personligen rekommenderad.

En kort tid efter det att jag kom dit var det således julafton. Dagen före försvann sonen och hans fru för att fira helgen med hennes föräldrar. De äldre berättade att de tänkte servera en ordentlig julmåltid för oss som inte hade någon anhörig att vara tillsammans med utan var hänvisade till hotellet hela helgen. Naturligtvis mot en kontant ersättning men blotta tanken var ju god.....

Även jag, trots att jag firat flera jular på skilda ställen redan utan att det berört mej nämnvärt. På juldagens morgon vaknade jag med en fruktansvärd magvärk som inte ville ge med sej. Til1 slut låg jag hopkrupen i fosterställning på grund av plågorna. Folket runt omkring mej trodde förstås att jag mådde dåligt på grund av för mycket öldrickande eller att jag inte tålt den mäktiga julmaten. Inom de engelskspråkiga länderna lider man av "digestion" om man har en plåga i magen, det kan omfatta nästan vad som helst och jag erbjöds en mängd medikamenter och huskurer alltifrån en "cup of tea" till en mugg full med varm rom.

Dagen gick och mina krämpor blev bara värre och värre.Långt om länge fann vi för gott att ringa till en läkare. Han kom, tittade på mej och tryckte sedan till på ett ställe på buken. Jag skrek till för det gjorde fruktansvärt ont och doktorn hade diagnosen klar med en gång. Blindtarmsinflammation var det men han var inte pigg på att operera genast utan ville avvakta några dagar. Han berättade att detta är en åkomma som många skandinaver drabbas den första tiden de vistas i Australien. Orsaken skulle enligt doktorn vara att vi byter ut blandade kosten som vi tillämpar mot en kost som innehåller mycket mer nötkött.

Och sannerligen, doktorn verkade ha rätt, inflammationen gav med sej och jag mådde snart prima. Den hjälpte dock till att göra min första jul i Australien till något att komma ihåg.

Dagarna och veckorna rullade på och jag kände ingen längtan tillbaka till havet. Efter nyår ville min vän möbelfabrikören ha lite hjälp i sin fabrik så jag hjälpte honom några dagar med diverse arbeten. Under tiden kom jag att tycka om både staden och de människor jag träffade där. Det varma och härliga vädret och det goda ölet gjorde också sitt till att öka trevnaden, långa sandstränder med friska och salta böljor likaså men snart så behövde jag dock ett mera allvarligt menat arbete både för att försörja mej på men också för att prova på något nytt så jag blev spårvagnskonduktör för en tid framöver.

På många ställen så annonserade man efter folk som ville ta anställning vid spårvägen, man talade om hur bra spårvagnskonduktörens jobb var. "It`s a god job" var parollen och alla inbjöds att söka. Jag som gärna provade på allt nytt anmälde mej som sökande och fick genast genomgå en läkarkontroll och ett språktest, slutligen även ett test för där jag måste visa att jag kunde räkna pengar enligt det urgamla engelska systemet med 20 shilling på varje pund och 12 pence på varje shilling. Det visade sig vara behäftat med vissa svårigheter men var naturligtvis nödvändigt för att kunna sälja biljetter och fram för allt för att kunna ge rätt växelpengar tillbaka .

Vi var några stycken som gjorde testet tillsammans och kontrollanten var inte så hård i sin bedömning. Han var troligen mer ute efter kvantitet än kvalitet, jag blev i alla fall antagen och utrustades med en uniform och en skärmmössa som hade ett stort metallmärke framtill. Märket hade ett fyrsiffrigt nummer som började med en nia. Nian var tecknet på att jag var en nybörjare och den skulle följa mej de tre första månaderna av min anställning.

Jag sändes till "Bronte-depån" där utrustningen utökades med en penningväska och tillhörande växelkassa samt ett block med biljetter av olika valör, från en pence och uppåt. Jag blev också presenterad för den som skulle vara min fadder under den praktiska delen av min utbildning. Under en vecka skulle jag följa honom för att se hur arbetet gick till och så småningom försöka sälja några biljetter själv. Veckan gick bra, jag lärde mej zonindelningen och vilka avgifter som gällde över de olika zongränserna. Vi arbetade lugnt och säkert på bra tider av dagen men arbetet syntes mej något farligt, man befann sig, när man tog emot avgiften, på utsidan av vagnen och väldigt nära trafiken.

Spårvagnarna var till största delen av äldre typ med tvärgående bänkar för passagerarna och ett fotsteg längs sidan utanför. Detta fotsteg var min arbetsplats, där stod jag och sträckte mej in för att ta emot pengar och ge biljetter. Det var luftigt och skönt när vädret var bra men helt oskyddad från regn och även andra faror som t.ex. bilar och bussar som skulle samsas om utrymmet med oss. Flera gånger under rusningstid, det blev min huvudsakliga arbetstid morgon och kväll som nybörjare, kände jag en bilflygel snudda vid mitt ben eller min fot. Under den tid jag arbetade här hörde jag om flera som blivit skadade i benen på grund av påkörning.

Så efter den första veckans behagligt regelbundna arbetstid på åtta timmar i sträck tillsammans med min trevliga läromästare var det dags att kastas ut i verkligheten. Alla nya konduktörer sattes in vid rusningstider när trafiken var intensiv och folk ville in till sina arbeten i stadskärnan på morgon och sedan åka den andra vägen när arbetet var slut. Så min arbetstid var fyra timmar tidig morgon och fyra timmar sen eftermiddag. På dessa resor körde vi alltid med två hopkopplade vagnar och bemanningen var en förare och två konduktörer, alltid överfulla vagnar och en tung pengastinn väska att kånka på.

Vid ett tillfälle hade jag "försnillat" 1 shilling och 7 pence!

Här var alltid att myllrande folkliv, det fanns ofta några små segelfartyg från öarna i Söderhavet norr om Australien med färgade besättningar i färgglada kläder. Här landade ett antal färjor som transporterade folk till och från "North Shore", norra sidan av hamnen, där var "Luna Park", Sydneys motsvarighet till Gröna Lund och Liseberg, där fanns en Zoologisk trädgård men också det område där de mest välsituerade hade sina hus.

Typiskt för de båda andra ändstationerna var att spårvagnen färdades längs kilometerlånga sandstränder som alltid var fyllda av badande människor, ända till sent på kvällen pågick strandparties där. Surfare kunde nästan alltid utöva sin sport i någon mån, ibland var dock vågorna extra höga och där åkte surfarna på sina bräder, det såg i mina ögon livsfarligt ut men de tycktes alla komma iland med livet i behåll. Delvis var stränderna försedda med hajnät och en båt som patrullerade och tittade efter hajar, dels hade varje strandavsnitt en badvakt uppsatt på en hög ställning och utrustad med kikare och "hajklocka" som han ringde i om haj syntes. Vaktens uppgift var också att hålla uppsikt på de badande så att ingen kom för långt ut, man kunde bli fångad i de starka underströmmar som fanns och som folk inte tänkte på. På plats fanns alltid ett gäng livräddare, jag såg aldrig någon allvarlig situation men såg ett antal gånger när de övade. För att ta iland en ensam vilsekommen simmare kunde en av livräddarna simma ut med en lång lina fastspänd vid en sele, få fatt i den han skulle rädda och sedan bli hjälpt tillbaka av kamraterna som drog i linan.

Det användes även båtar vid räddningar, stora roddbåtar med 8-10 roddar och en styrare. Det var en lustiger dans när de skulle ut genom bränningarna, vid ett tillfälle såg jag båten vräkas helt överände, folk och utrustning åkte ur och låg i vattnet men på något sätt redde dom upp situationen och kom igen, det var riktiga kämpar dessa livräddare.

Mellan de båda ändhållplatserna trafikerade vi naturligtvis olika gator, i stort sett parallella med varandra för att ge service åt folk i alla kvarter. Ibland sattes en vagn in för ett tvåtimmars pass i rusningstid, när passet var slut så kunde man få vända någonstans mitt på linjen där det fanns en växel så det gick att komma över till det andra spåret. Vid ett sådant tillfälle stannade vi för att vända mitt för en toalett och när jag hade ordnat med strömavtagaren gick jag in på toan eftersom jag drabbats av negativ törst och medan jag var därinne så hörde jag vagnen skramla iväg. Eftersom vagnen var tom och vi skulle hem till depån så väntade inte föraren på någon signal från mej utan drog iväg när han var klar. Där stod jag nu med min biljettväska, en konduktör i tjänst men utan vagn, jag greps för ett ögonblick av fasa, men efter ett par minuter kom en vagn där jag kunde hoppa ombord för att möjligen köra ifatt min kompis och mycket riktigt, vid nästa hållplats väntade han, han hade där märkt att han var ensam och väntade på mej, han hade inte hört när jag hojtade att jag skulle gå på toaletten. Vi skrattade hjärtligt åt händelsen länge efteråt.

Någon gång in på det nya året kom den engelska drottningen och hennes gemål på besök till Sydney. Gatutrafiken förvandlades till ett kaos på grund av all hänsyn som skulle tas till hennes färdvägar, gatorna avspärrades i timmar tycktes det. Våra vagnar, likaväl som all annan trafik, kom till totalstopp, bilar kunde ta alternativa gator men vi var bundna till spåren och måste vänta. Passagerarna tröttnade och gav sig iväg till fots när tålamodet tröt och vi i besättningen blev ensamma. Det var bara att slå sig till ro, rulla en cigg och titta på folket som på olika sätt visade sina känslor inför den uppkomna situationen. Vid ett tillfälle blev vi stående helt nära kortegevägen så jag gick fram till och fick på helt nära häll se Elisabeth och hennes Philip där de satt i sin stora öppna bil, de vinkade åt åskådarna, helt mekaniskt tycktes det mej, de såg närmast uttråkade ut, jag tror jag förstår dem.

Detta var mitt i sommaren, hettan var efter våra mått fruktansvärd, 35-40 grader var inte ovanligt och man kan förstå den påfrestning det folk som deltog i parader och dylikt utsattes för. Det var främst soldater, både män och kvinnor som sågs paradera längs gatorna. Jag såg flera som föll på sin post, beroende på hettan mest men naturligtvis också av den stora anspänning de var utsatta för där de stod i stram givakt under en lång tid. Även bland åskådarna på trottoarerna förekom svimningar som gav mycket arbete åt ambulanspersonalen med hjälp att lindra solsting och andra värmeåkommor.
Trots allt gav det kungliga besöket en viss stämning åt stadsbilden men jag tror de flesta tyckte det var skönt när livet återgick till det normala igen.

Anpassningen till mitt nya liv med nytt arbete, nya kompisar och ny miljö i övrigt tycktes gå bra förutom att jag aldrig kunde få mina pengar att räcka till. För första gången under mitt yrkesverksamma liv skulle jag se till att ha pengar till både bostad och mat varje dag, förutom tobak och en och annan sejdel öl för törstens skull. Sedan jag slutade folkskolan och gick till sjöss, där bostad och mat ingår som en löneförmån och månadslönen i stort sett kan spenderas på en gång om man så vill. Kojen finns där när man kommer ombord och kocken backar ut frukosten varje dag utan att knota. Jag fann det oerhört svårt att avsätta pengar till det nödvändigaste, storstadens frestelser var många, pubarna låg tätt, solen värmde och gav stor törst och ölet var av utmärkt kvalité. Även om varje glas var relativt billigt så kunde det bli många glas när men hade flera håltimmar att varje dag, att träffa folk över ett glas öl var för övrigt ett sätt att umgås.

Men inte ens i Sydney varar sommaren för evigt, den tog slut och regnen kom allt tätare och det var mindre trevligt att klänga utanpå spårvagnen. Biljetterna klibbade ihop och folk stack varandra med paraplyerna i trängseln, livet var utan tvekan mindre roligt men då kom plötsligt min gamla båt Parrakoola åter till hamnen. Jag umgicks med pojkarna en del men kände ingen längtan att följa med när de berättade att de efter lossning skulle gå till Fidji för att ta in en sockerlast hem till Sverige. En dansk pojke gjorde sej illa ombord och fick sjukavmönstring, det var naturligt att vi träffades när "vår" båt åter seglade iväg. Vi började diskuterade hur vi skulle få se mer av Australien än just de kuststäder som sjöfolk hamnar i.

Vi tyckte vi ville pröva på något arbete ute i "bushen" som vi hört så mycket om och där det, enligt uppgift, gick att skära guld med täljkniv. Jag var inte svår att övertala utan ville gärna röra på mej igen, konduktörsjobbet hade blivit rutin och äventyrslusten inom mej var stor den här tiden, frågan var bara vart vi skulle ta vägen. Vi löste detta problem på ett genialiskt sätt genom att köpa en karta, veckla ut den på bardisken, jag blundade och satte fingret någonstans på kartan, tittade och fann att jag pekat på en liten landsortsstad som hette Dubbo. Uppsägning och sådant var klart vid det här laget så det var bara att säg farväl till kompisarna där, till flickorna och allt det trevliga i stan, packa kappsäcken och åka till järnvägen och köpa biljett.

En helt ny miljö, vart vänder man sej för att få ett jobb här ute där ingen arbetsförmedling finns? Jo, man går in på en pub i första hand. Över ett glas öl så kommer man i samspråk med någon som känner någon som hörde att en fårfarmare behövde hjälp med något på farmen, som för övrigt heter "station" här ute. Snart nog hade vi fått en sådan kontakt och efter ett samtal per telefon så var saken klar, en farmare skulle komma in till stan nästa dag då det var en rodeo där. Då skulle han samtidigt anställa oss och ta oss med hem. Så det blev att ta in på ett hotell över natten och invänta morgondagen.

Nästa dag träffade vi farmaren, hans hustru och två söner och när rodeon var slut framåt kvällen så lastade vi våra väskor och oss själva bakpå hans pickup varefter det bar iväg ut på den verkliga landsbygden. Vi satt bakpå det lilla flaket och käkade massor med damm under resan som varade mer än två timmar. Det var nermörkt när vi kom fram till deras ställe och vi blev anvisade vårt logi som var ett plåtskjul ett stycke från deras boningshus. Vi fick en fotogenlampa att lysas oss med, det var inte mycket att se, två britsar med madrass, en spis och att bord var hela möblemanget, inte något trevligt ställe precis men ändå lite spännande också.

I Dubbo hade vi provianterat lite av det nödvändigaste att leva av, salt, socker, te, bröd etc., kött skulle vi få på gården där man slaktade ett får med jämna mellanrum. Vi gjorde upp eld i spisen och bryggde oss en kopp te, det smakade härligt när man fick spetsa det med lite rom ur en flaska som också fanns med i proviantlådan. En stund satt vi sedan och spekulerade i hur detta skulle bli. Snart nog kröp vi ner under våra filtar och somnade trots den främmande miljön.