Jorden runt på 8 år eller Minnen från m/s Parrakoola

Några dagar före jul 1951 var jag i Malmö där samtidigt Transatlantics Parrakoola låg och lossade den råglast hon seglat hem från Australien. De flesta av besättningen hade mönstrat av och rest hem för att fira jul och man sökte nu nytt folk att bemanna båten med. Jag tog reda på vart nästa resa skulle gå och när det visade sig vara söderut mot varmare trakter så skulle det vara bra att följa med, och på så sätt undkomma de kommande kalla månaderna, och jag anmälde därför mitt intresse och var snart påmönstrad som matros med en lön på 420 kr/mån. samt fri mat och husrum under tiden.

Parrakoola var byggd någon gång på 20-talet, lastade c:a 10000 ton och hade även plats för ett 30-tal passagerare i hytter på båtdäck. För att serva dessa ingick ett par servitörer och två damer som hyttuppassare i vår besättning. Det var också mer folk i "byssan" än jag tidigare varit van att se på de båtar jag varit förut. För övrigt var förhållandena inte så olika om man ser på bostäder och andra utrymmen för besättningen. Arbetsförhållandena var också i stort sett lika, fartyget hade fem lastluckor och en skog av master och bommar tycktes det mej när jag första gången gick ombord. Alla vinschar och ankarspel var eldrivna, nytt för mej, vidare hade vi i maskinrummet två dieselmotorer som drev var sin propeller och kunde ge oss en fart på 15-20 knop.

Efter ett par dagar var den nya besättningen samlad och lasten utlossad och vi lämnade Malmö. Som yngste matros fick jag gå upp på bryggan och styra ut ur hamnen under lotsens ledning. Det blev sedan mitt jobb att ta Parrakoola in och ut ur varje hamn vi besökte under min tid ombord, i stort sett alltid när vi hade lots ombord. Färden gick nu till hamnar i norra Sverige där vi lastade papper och styckegods. Julen firades till sjöss när vi åter var på väg söderut. Vår nästa hamn var Oslo dit vi anlände tidigt på nyårsafton och så fick vi ett par extra dagar i hamn. Vädret inbjöd inte till några vidare besök iland. Det var bitande kallt vid nyår detta år och alla stannade hellre ombord i den sköna värmen. Fritiden fördrevs med att ligga i kojen och läsa eller att spela kort.

M/S Parrakoola. Australienfararare 1951

Efter helgen fick vi så ombord vår last, styckegods och maskiner, jag kommer ihåg att vi bl.a. lastade en tysk maskin som skulle tillverka och förpacka chokladkakor i Nya Zeeland, orsaken till att jag kommer ihåg detta framgår senare i berättelsen. Andra veckan in på det nya året var vi åter på svenskt vatten i Göteborg för att ta ombord den sista lasten samt ett par billaster postsäckar och dagen före avresan kom de resenärer som skulle fylla upp våra passagerarhytter. Det var mestadels svenskar som av någon anledning tröttnat på höga skatter och byråkrati, en engelsman som skulle till ett arbete, och tre unga tyskor som skulle lära ut att använda de tidigare nämnda chokladmaskinerna.

Så var vi då på väg, ut förbi Vinga fyr, ut genom Skagerack, ut på det vintriga Nordsjön. Vädret var dåligt, snö och is överallt, men arbetet på däck måste göras färdigt, allt löpande gods, allt tågvirke, alla block och taljor måste stuvas ned inför den 5-6 veckor långa resan till andra sidan av klotet, Aukland via Panama, men att komma iland skulle ej gå för sig. Färden gick vidare genom Engelska kanalen och när vi sett Landsend försvinna så blev vädret och därmed arbetet på däck behagligare. Väl ute på Atlanten kopplades autopiloten på och den skulle med hjälp av små dagliga justeringar styra fartyget tills vi tog ombord lotsen före Panama. Endast en styrman samt en jungman på vakt om natten behövs vilket innebär att resten av manskapet arbetar ordinarie dagtid med helt fria söndagar.

Så vaknar jag en morgon av att solen strålar rätt in genom ventilen och jag svettas lite där jag ligger i kojen. jag går upp på däck och kan konstatera att vi seglat in i sommaren, där sitter timmerman, äldste man ombord, redan med naken överkropp och har en hink mellan knäna, han är i färd med att tvätta en del av de smutskläder han samlat på sig sedan han kom ombord. En efter en kommer pojkarna upp och eftersom det är söndag passar de flesta på att klara av en del tvätt och snart hänger det en mängd byxor, skjortor, kalsonger och strumpor till tork på linor som spänts mellan vanter och stag. Passagerarna ser ner på oss från sitt upphöjda däck, många av dom har säkerligen aldrig sett ett manfolk tvätta sina kläder själv förr.


Komna så här långt så riggar vi upp en simbassäng åt passagerarna på fördäckets styrbordsida, en enkel ram av plankor monteras, inuti den hängs en "säck" av segelduk, en slang kopplas till spolledningen och dras till bassängen och får sedan förse de badande med friskt havsvatten dag och natt, En fin och ren, vit presenning spänds över ettans lucka, det blir de badandes soldäck. många långa blickar sänds av sjömännen mot denna plats. Det finns ett antal kvinnor med, en del unga och riktigt vackra i våra ögon. Vi har i nåder tillåtelse att använda bassängen på morgon innan "gästerna" vaknat eller på kvällen medan de äter middag.

Under vardagen består arbetet av underhåll i form av rengöring och målning, för egen del har jag fått förmasten på min lott. Åratals lager av färg och även lite rost skall knackas och skrapas bort och nya lager färg skall på som skydd mot den saltmättade luften, inte mindre än åtta lager färg skall jag hinna måla på innan resan är slut, jag färdas halvvägs runt jordklotet sittande i masten, ibland märker jag att styrman ändrar kursen en aning, han har sett en liten regnskur som han går runt för att inte det nymålade ska förstöras. Någon dag kan man se ett fartyg på långt håll, ibland kan man se ett stim delfiner som leker runt stäven, för det mesta är det endast den egna båten och dess människor som man ser, jag har aldrig någon klocka, "båsen" kommer och ropar ner mej vid kafferaster och måltider och när det är dags att ta kväll, och man får tid att ta sig en "rundvask" innan det är dags för kvällsmat.

Kvällarna fördrivs med snack med kompisarna om flickan i hemmahamnen eller den i förra hamnen, någon läser en bok ur det sparsamma skeppsbiblioteket, ett par gäng spelar kort om cigaretter, hos en del växer högar av cigarettkartonger upp, så lite som en paket spelar ingen om. En kväll i veckan får vi gå midskepps och handla ur "slabbkistan", mestadels cigaretter, tvål och tvättmedel, men där finns även jeans och skjortor, kanske kan man få köpa ett par sandaler också, allt noteras för att senare dras av på månadslönen. Ett ganska enahanda liv kan det tyckas, TV var ännu ej vanlig, ingen hade ens en radio som kunde nå till en station när vi var som längst ut. En del av pojkarna nötte ordentligt på varandra och små slagsmålsungar blossade ibland upp, gick dock för det mesta lika fort över, det går ej att vara osams när man måste vara så nära och så beroende av varandra som man är på ett fartyg i långfart.

Efter två och en halv vecka närmar vi oss Panama, vi får ombord en lots och efter hans anvisningar styr jag båten till en ankarplats nedanför slussarna där vi ska ligga en stund för att ta in proviant och färskvatten. En del av passagerarna får göra ett snabbt besök i land, och sätta fötterna på fast mark innan vi ger oss ut på nästa etapp av den långa resan. Efter ett par timmar hivas åter ankaret upp och vi går i de stora slussarna där till och med Parrakoola ser liten ut, kanallotsen kommer ombord med sitt folk, vajrar kommer från de sex, tre på varje sida, spårbundna fordon som ska dra oss genom slussarna, våra propellrar får inte användas där. Slusstrappan tar oss upp högt över havsytan, hur högt kan man se när man från den översta slussen tittar ner mot det håll vi kom från.

Det är sent på kvällen när vi lämnar Christobal med sina slussar bakom oss och går in i själva kanalen. Jag och en annan matros ska dela på rorstörnarna under natten och vi styr efter lotsens anvisningar, ibland mot en fyr, ibland efter kompassen om färden går genom en insjö av format. Natten är klar och fin, vädret är varmt, men mörkret är ogenomträngligt, det är nämligen månförmörkelse, denna natt då vi går genom Panama. Vi går under natten genom några slussar och när vi når havet på andra sidan är höjdskillnaden inte så stor och under morgontimmarna lämnar vi också Bilbao, som är kanalens ändstation här, bakom oss. Långa lerbankar sträcker sig flera mil ut till havs och vi ser flera krokodiler liggande där, vi ser också några sköldpaddor som simmar kring.

Dagarna går, jag stryker färg på min förmast och tittar ner på passagerarna som badar i minipoolen och solbadar, vi passerar ekvatorn utan större ceremonier, Kung Neptun och hans hov kom inte på besök, vad det nu kunde bero på. Ett par dagar dagar innan vi var framme i Nya Zeeland passerar vi datumgränsen och efter lördag var det plötsligt måndag vilket kan kännas snöpligt. Vi börjar nu att så smått förbereda oss för livet i hamn, vi plockar fram det tågvirke vi så omsorgsfullt stuvat undan när vi mitt i vintern lämnade Sverige, vi splitsar en mängd nya stroppar som stuvarna ska använda när de ska lyfta iland lasten, timmerman knackar bort den betong han gjöt runt ankarkättingarna för att hindra "Sjöberg" att störta ner ikättingboxen om hårt väder skulle ha drabbat oss. Elektrikern kollar och provkör alla vinschar och ankarspelet och när vi närmar oss första hamnen hissar vi upp lastbommarna och gör klart för lossning. När vi lyfter upp luckseglen ur rummen där de varit stuvade kommer fram en mängd möss som huserat i presenningsdukens veck, de rusar runt fullständigt blinda av solljuset, de flesta rusar ut över sidan och ner i vattnet, de övriga hjälps dit av oss.
Den första hamnen är Auckland, sedan Wellington, båda på Nordön, vidare över Cook Strait och söderöver till Christchurch och slutligen Bluff, en av de sydligaste bebodda platser i världen. Vi lossar en stor del av både last och passagerare, bl.a. de tre tyska flickorna och deras chokladmaskin, jag har efteråt undrat om de någonsin kom tillbaka till Europa igen.
I Christchurch ligger vi tillsammans med en engelsk båt, några av pojkarna där har gjort bort sej ordentligt med den lokala befolkningen som till stor del består av maorier, ett söderhavsfolk, bråk om deras flickor förstås (de unga maoritöserna är riktiga skönheter), det är ständigt ett gäng av de mörkhyade killarna som vaktar på kajen så att den engelsk besättningen inte kan gå iland annat än i stora skaror.

Man kan inte låta bli att tänka på att vi nu befinner oss på Sveriges antipod och vi egentligen går med fötterna mot våra landsmän därhemma, hur kommer det sig att vi kan hänga kvar, verkligen vist inrättat.

Efter ett par veckor drar vi vidare mot Sydney i New South Wales, Australien, vi seglar in förbi "The Heads" och den mäktiga Sydney Bridge eller "klädhängaren" som avundsjuka människor i grannstaten kallar den, jag står som vanligt till rors när vi går till kaj, en stor samling folk står på kajen och bildar mottagnings kommitté, vi har fortfarande en del av våra resande med oss. När det är väl roder är det min uppgift att göra klar landgången, fira ner den och rigga mantåg och skyddsnät, i varje hamn är jag den förste som sätter fötterna på landbacken, betittad av en mängd intresserade människor. Jag måste naturligtvis se till att komma snabbt ombord igen, ingen får gå iland eller komma ombord förrän "svarta gänget" gjort sitt.

Här gör egentligen min jorden runt resa ett uppehåll, vi lossar lasten från Sverige på olika platser i Australien, i Melbourne kom hälsovårdare ombord för att gasa ihjäl de förut nämnda råttfamiljerna, man körde iland hela besättningen under ett dygn, gav oss mat- och hotellpengar och vi kunde rå oss själva, det blev ett trevligt dygn vill jag lova.

  Efter att vi åter tagit in last avseglade vi till San Fransisco, fortsatt i ett härligt klimat genom Söderhavet. Efter cirka tre veckor ser vi vår hamn med den vita bebyggelsen på sina kullar och senare går vi till kaj efter det vi gått under "Golden gate"- bron och passerat fängelseön Alcatras på vår babordsida, när man ser de kraftiga virvlarna i vattnet och även känner dem påverka rodret, så förstår man att rymning från denna plats genom simning måste ha varit omöjlig. Tull och emmigrationsmyndigheterna är stenhårda, de förhör oss om föräldrar och även deras förfäder och vi får genomgå läkarundersökning stående i en lång rad framför doktorn som egentligen verkar rutinerat ointresserad. Snart får alla klartecken och vi kan gå iland för att se oss omkring. 
 Vi ska naturligtvis åka med de lindrivna spårvagnarna som går upp och nerför de branta backarna, vi har på senare år sett dessa vagnar i flera TV-serier bl.a." Falkon Crest", men att uppleva dem "live" var bättre. Vi går sedan till Los Angeles och där ordnar sjömansprästen med en bussutflykt till Hollywood som jag dock tyckte var överreklamerat, vad annat?

Vi fortsätter norrut längs kusten mot Kanada, går in till småhamnar för att ta in last av sågat virke för returresan till Australien sedan söderut igen för komplettering med styckegods och post i "Frisco" för att sedan ge oss ut på en treveckors sjötripp igen, jag kommer att göra tre sådana rundresor med Parrakoola, alla följer i stort sett samma mönster med den ena resan är ändå inte den andra lik.

En gång fann vi en fripassagerare ombord något dygn ut från Brisbane på väg mot Amerika, han sattes i arbete av styrman och fick på så sätt göra skäl för mat och husrum. Han hade förmodligen tänkt sig att smyga iland i San Frisco men därav blev intet, han fick sitta inlåst i en hytt hela dagarna med en vakt utanför dörren, och det var inte vilken vakt som helst utan en riktig " tuffing" med en sexskjutare hängande i bältet. Killen fick arbeta sig tillbaka igen och väl där försvann han lika oförmärkt som han kommit. En annan episod att komma ihåg var killen som reste med oss som passagerare från Amerika och skulle till Australien, troligtvis för att "skära guld med täljkniv", när vi hade lossat och tagit in ny last för Amerika kom han ombord och bad att få följa med tillbaka. Han hade dock inte en sekin kvar utan fick arbeta sig över och denna gång leva med och bland oss vanliga dödliga, han var en riktig friskus och grep rosthacka och målarpensel med friskt mod och var glad att han åter var på väg hem.

Andra episoder ur minnet: Vi går iland i någon liten hamn inne i en älv långt uppe i Kanada, ett enda hus finns vid vägen men ut kommer någon och ropar på sjungande finlandssvenska," är ni svenskar så kom in och drick en kopp kaffe", vi är tre man som naturligtvis går in, blir bjudna på kaffe och får en pratstund. Det är två bröder och den enes hustru som har flyttat över hit och arbetar med skogsavverkning, de bor och lever ganska torftigt men humöret är det inget fel på. Kaffet dricks ur kantstötta omaka koppar och fat men smakar lika gott för det när man är i trevliga människors sällskap.

En annan gång är jag på en bar för att läska näbben med en öl eller två, när jag går ut på toaletten står där en riktig livs levande indian där, höknäsa, långt blåsvart stripigt hår, jag kan väl inte låta bli att titta en extra gång på honom, han märker detta, uppfattar situationen på sitt sätt och säger: "Dont be afraid withe boy, I left my gun in the bar!"

En dag i en av älvarna börjar laxarna sin vandring upp till sina lekplatser, enorma mängder lax, rygg vid rygg simmar förbi hela dagen. Stuvarna tar fram sina kastspön på rasterna och de får napp så fort draget slår i vattnet, de drar upp flera stora fina fiskar. En av våra mässpojkar hittar en torskpilk och släpper i och det blir omedelbart napp, hans redskap är dock för stumt för detta fiske och laxen sliter sig lika fort.

Vid landgång i Australien besöker man naturligtvis djurparker för att se kängurun, djuret som inte finns på någon annan kontinent än här, liksom koalan. Andra ställen som är ett måste är de fina badplatserna med kilometerlånga sandstränder, med sina badvakter uppspretade på höga ställningar där de håller ett vakande öga utåt havet på utkik både efter badande och efter hajar. Vissa stränder har ett hajnät som skydd andra inte och då kan det hända att hajvarning måste utfärdas, man gör då bäst i att gå iland tills dess faran är över.

Mina tre resor mellan Amerika och Australien med denna båt tar ungefär ett år och sedan tycker jag det är tid att ta semester, jag mönstrar av, tar min sjösäck och går iland i Woolloomooloo, infödingsnamn på en av hamnarna i Sydney. Av olika anledningar skulle det dröja mer än sju år innan jag avslutade cirkeln runt jordklotet.