Vidga vyerna igen.

I Oskarshamn var det sedan inte några problem att få ett nytt jobb när jag kände för det. Varvet var fortfarande i sin storhetstid, ett par nybyggen ständigt på gång, reperenter på slip och i torrdocka och när båtarna sedan var färdiga att segla ut behövdes det nästan alltid komplettering av besättningen.

Jag seglade sedan med ett par båtar från Rex-bolaget, Tyresö och Björkö, båda äldre fartyg, båda ångdrivna men Tyresö hade dock moderniserats så till vida att den eldades med olja. Ett stort steg för eldarna som slapp det tunga arbetet med att skyffla flera ton kol varje dygn, de slapp slitet med tunga slejsar och askrakor samt inte minst blev det ingen aska att hiva upp och tippa i havet vid varje vaktbyte. Det otrevligaste jobbet av dem alla var egentligen kollämparens och det försvann helt i och med att båtarna försågs med oljeeldning.

Dessa båtar avvek aldrig från malmfarten från Sverige till England, traden var inte stort bättre än tankfarten men resorna var kortare och liggetiden i England var åtminstone något dygn. Lastningen i Luleå och Oxelösund var redan på den här tiden ganska moderniserad med tömning av hela järnvägsvagnar nästan direkt ner i våra lastrum. Hamnarna i England var de trista och smutsiga stålverksstäderna som Middlesbrough, Newcastle on Tyne och med någon avstickare upp till Skottland emellanåt. Men det var egentligen det engelska folket och deras livsstil jag gillade. Gemytet på en gammal PUB, om även något nedgången, tyckte jag var toppen.

I Glasgow träffade jag den första tatuerade damen i mitt liv. Jag hade gått iland helt ensam tidigt en kvällen och när jag strosade gatan fram var det plötsligt en flicka som kom fram och tilltalade mej. Hon frågade om jag var intresserad av "a short time". Vad det innebär får var och en tolka. Jag svarade att jag var inte intresserad av hennes förslag men kunde däremot tänka mej att bjuda på ett glas öl om hon kände för detta och en liten pratstund. Ja, hon ville gärna prata bort en stund över en öl så vi gick in på en PUB och jag köpte varsin öl åt oss. När vi satt där kunde jag inte undgå att se att hon hade en tatuering som en ring runt ett finger, när hon sträckte ut armen kunde jag också skymta en tatuering på hennes arm under jackan.

Jag hade ju själv skaffat mej ett par tatueringar på ett tidigt stadium och tänkte att detta kunde vara ett uppslag till samtal om något gemensamt så jag pekade på hennes finger och sa: "Jag kan se att du är tatuerad, det är väl inte många flickor som har såna där ringar på fingrarna". "Oh, du skall tro att jag har flera än det här" sa hon och drog upp jackans ärmar, där var inte mycket hud som syntes mellan tatueringarna på hennes underarmar.
" Jag har ännu mer" sa hon och drog upp kjolen en bra bit ovan knäna och där var det lika tätt med tatueringar som på armarna. Slutligen öppnade hon sin blus och sannerligen, var det inte likadant där. Där låg jag långt i lä, jag blev förstummad, med ett något genererat skratt sa att det kanske kunde vara värt att betala något för att få se alla hennes bilder och hon höll med om detta. Så blev det emellertid inte, och efter en stund släntrade en man in i baren," en sådan som man ej beskriva kan" som det står i en sjömansvisa, Han gick fram till bardisken och beställde sej ett glas och visade under tiden med små gester och tydligt minspel att mitt "damsällskap" fick se till att få något uträttat. Så hon sa till mej " jag är ledsen men om inte du vill så måste jag" fick bråttom att dricka ur sitt glas och försvann ut genom dörren.

Egentligen ville jag väl endast att tiden skulle gå tills dess att jag fick göra min "kommistid". Jag hade inte övergett tanken på att uppleva något utöver det vanliga och hade börjat fundera på att komma till Australien för att prova på att leva och arbeta där en tid. Den för oss svenskar mest avlägsna kontinenten verkade lockande och jag hörde i många sammanhang att i stort sett alla var välkomna dit. Emigrantbåtar avgick från flera europeiska hamnar och även en del svenskar hade rest till andra sidan "klotet" för att söka lyckan eller i alla fall en hygglig utkomst.

Jag ville dock ha min militärtjänstgöring klar så att inte den skulle hinna ifatt mej när och om jag skulle återvända till Sverige. Och snart nog kom ett brev från konungens representanter att de önskade se mej i Karlskrona för introduktion till Kungliga Flottan. Tre månader tillbringades på kasern Sparre, marsch runt kaserngården, marsch till kyrkan för att svära eden, tester/uttagning till eldledare och avståndsmätare, besök på varvet för att se på gamla örlogsfartyg och under tio minuter övas i rostknackning. Allt detta för en ersättning på 1,50 kr. per dag, vilket var det exakta priset för en tio-pack cigaretter. Till skillnad från många av mina kamrater såg jag dock inget skrämmande eller enbart negativt med militärutbildningen. Visserligen inskränkte den min frihet till viss mån under nio månader av mitt liv, men eftersom det inte gick att komma undan så såg jag det som ett jobb, vilket som helst, att utföra.

Efter tre månader blev det några dagars permission och sedan bar det av till Berga Örlogsstation för komplettering av utbildningen. Nya fina logement och utbildningslokaler, fin omgivning, ett minimum av marscherande och nästan total frånvaro av det vi i "Pinan" kallade för "tjyvkommis". Mycket teori skulle pluggas in, "eldledningens grundfigur" vållade stort huvudbry under flera dagar. För att inte tala om det virrvarr av kuggdrev-och stänger som påverkades när man via en ratt eller en spak försåg riktmaskinen med värden av olika slag.
Ett av de värden som skulle matas in för att rikta kanonerna var förstås avståndet till målet och att mäta upp detta avstånd ingick också i vår utbildning. Jag orsakade vår instruktör en del gråa hårstrån när det var min uppgift att sköta mätningen, avståndet till målfartyget kunde bli nästan vad som helst, det hjälpte inte att mina kompisar försökte att hjälpa mej. Vi höll till på en stor vindsvåning med simulering av avstånd och vår styrman , som var en verkligt hygglig prick, försökte trösta mej med att  "det blir säkert bättre när vi kommer ut till sjöss och får mäta under verkliga förhållanden".
Det blev inte alls bättre och till slut kunde det konstateras att jag saknade det som är nödvändigt, nämligen stereoskopiskt seende. Vid uttagningen i Karlskrona hade jag haft tur, eller otur, beroende hur man ser det, att säga det rätta vid rätt tillfälle. Jag slapp att arbeta med avståndsmätning och fick i stället koncentrera mej på eldledningen och gjorde detta så pass bra att jag vid avslutningen, ur chefens hand, fick mottaga den enda premie som utdelades.
Efter skolan på Berga skulle vi så bli sjökommenderade, jag fick order att inställa mej på depåfartyget "Patricia" och döm om min stora förvåning när jag vid inmönstringen fick veta att jag skulle ha hand om avståndsmätningen för eldledning.
Jag protesterade kraftigt på en gång vilket hade till följd att man hängde på mej ett patronbälte och en kpist och satte mej att vakta landgången medan det skulle undersökas om jag for med osanning, det ansågs ju helt omöjligt att någon ur militärleden gjort något fel. Efter några timmar blev jag avlöst, fick lite mat och letade reda på en koj där jag kunde sova och slutligen, nästa morgon hade det uppdagats att ett fel begåtts och jag fick åter ta min sjösäck på axeln och lämna fartyget.

Jag blev uppmanad att i stället inställa mej på kryssaren "Göta Lejon" som låg för ankar på "Strömmen" i Stockholm. En båt tog mej ut till denna krigsmaskin och efter att ha hälsat flaggan så anmälde jag mej och fick anvisat två krokar i däcket (taket) i styrbords eldledningsmäss. "Här ska du hänga" sa högbåtsman som var mässbefäl, "du får gå till uppbörden och hämta ut en hängmatta att ligga i". Ett stycke segelduk med vidhängande tampar samt två trästycken skulle sättas samman och utgöra mitt nattläger. Denna natt blev det inte mycket sömn där jag hängde i mina krokar.

Nästa dag fick högbåtsman se att jag satt och sydde fast mina första vinklar på bussarongen, beviset på att jag genomgått en utbildning och var således "första klass sjöman". "Är du första klass sjöman skall du ha en riktig koj" sa högbåtsman och någon som inte hade vinklarna fick lämna sin koj till mej och överta min hängmatta. Jag var helt nöjd med denna utveckling.
I den här miljön skulle jag tillbringa de resterande månaderna av min utbildning, det var som en flytande kasern Sparre, bara mycket trängre. Besättningen uppgick i fredstid till mer än 500 man, vilket betydde att man köade till i stort sett allt. I stort sett gick det bra, att bo och leva med andra människor innebar inget obehag för mej. Jag upphörde aldrig att förvåna mej över alla som gnällde och klagade över att vara borta från hem och föräldrar, Jag stannade för det mesta ombord, tog många eldvakter åt killar som kunde åka hem, de betalade nästan vad som helst för att bli av med sin vakt. Någon gång gick jag naturligtvis i land, en gång tillbringade jag natten långt ute på Lidingö och missade den första spårvagnen in till stan och bussen till Hårsfjärden, där fartyget låg. Detta renderade mej en veckas landgångsförbud vilket inte innebar något kännbart straff egentligen eftersom vi låg ute till sjöss under hela straffperioden.
Det var riktigt ruskigt att behöva krypa ner genom en liten manlucka till eldledningscentralen och att höra någon den slå igen och låsa luckan bakom, speciellt som vi befann oss flera däck ner i fartygets innandöme. Där satt vi inlåsta så länge som stridsövningen pågick, 7-8 personer i ett litet utrymme med ytterst dålig luftväxling. Om övningen varade många timmar kunde det hända att luckan öppnades och någon sträckte ner en hink med dryck av något slag samt en back med smörgåsar. Mitt arbete bestod i att medelst en liten ratt ställa en visare efter de värden som jag mottog från vår chef, mitt bidrag för att rikta kanonerna mot den lede fi.

När vi var till sjöss och inte hade stridsövningar var jag en av vaktens rorgängare, återigen under helt främmande förhållanden. "STYRHYTTEN" var belägen mitt inne i fartyget på en väl skyddad plats.
Det var något helt annat än på handelsfartygen där rorgängaren hade fri sikt föröver och dessutom en förmast som visade hur fören förflyttade sig i förhållande till horisonten.
Gyrokompass naturligtvis, en bekväm stol att sitta på, otänkbart i det civila. Fartyget var lätt att styra, men gick med avsevärt högre hastighet än jag var van vid och man måste lära sig att göra mycket små roderrörelser. Det blev en sport att hålla roderindikatorn tyst så långa stunder som möjligt, den gav nämligen ett tickande ljud ifrån sig vid kursavvikelser.

Vid ett tillfälle då jag styrde gjorde jag en liten oförsiktig rörelse och avvek från kursen en halv grad ropades det från bryggan: "Absolut förbjudet att avvika det minsta från kursen, vi måste ha den bäste rorgängaren på plats nu". "Han är där" sa min roderstyrman.
När jag efter mitt pass blev avlöst och gick upp på däck för en nypa frisk luft fick jag se en syn som fick mej att baxna. Fartyget gick med en fart på 25 knop och vid vår sida, på ett avstånd av 3-4 meter låg ett annat fartyg, en jagare, som for fram med samma hastighet. De båda fartygen var förbundna med en slang och det pumpades bunkerolja från oss till jagaren. En nog så viktig detalj att öva på får man förmoda, men om jag vetat vad som föregick medan jag styrde hade nog adrenalinet flutit i strida strömmar, som tur var nämndes aldrig adrenalin eller stress på den tiden.

Det var väl inte helt lätt för folket på kommandobryggan, det hände fler än en gång att det ropades ner i talröret att vi skulle "styra mot fyren rakt föröver". En sådan order gav naturligtvis upphov till munterhet i styrhytten och man funderade på hur det skulle bli i ett krig med sådana officerare. De upptäckte och korrigerade förstås sitt misstag omedelbart. 

Jag tillhörde vaktens hederskompani, musköteriet, ombord. Vi skulle ställa upp, speciellt utrustade, vid besök av prominenta personer. Med vita damasker, patronbälte och karbin ställdes vi upp vid landgången, ett led eller två, beroende på vem som kom.

Under min tid ombord fick Göta Lejon äran att transportera Sveriges konung med familj till Helsingfors. Detta var i sej en upplevelse. I Helsingfors gick vi till kaj och förtöjde, vi blev väl mottagna, buss och spårvagn fick vi åka gratis, flera förlustelser var likaså gratis. Många människor som tillbringat krigsåren i Sverige kom fram och ville visa att de kunde tala svenska. Många hade en flaska i fickan och insisterade på att få bjuda.

Det ordnades utflykter av skilda slag. Helsingfors stod mitt uppe i förberedelserna för de olympiska spelen -52 och vi fick se den fina olympiastadion liksom olympiabyn. Inget var färdigt, en febril verksamhet rådde överallt. Efter att ha tillbringat en mycket trevlig helg stack vi till sjöss igen, utan kungen denna gång, han skulle flyga tillbaka.

 
Snart var de nio månaderna tillända och vi återvände till Karlskrona för att mucka. Jag kom till Oskarshamn innan jag jag åkte hem. Där mötte jag en bekant och berättade att jag just muckat och att jag nu skulle söka mej till sjöss igen. Därefter åkte jag hem för att hälsa på föräldrar och syskon. Djungeltelegrafen måste ha gått ordentligt i stan under tiden för bara efter en timme så ringde folk från sjömansförmedlingen och sade att styrman på en av båtarna i hamnen ville ha mej med ombord. Det visade sig vara en gammal bekant som jag seglat med förut och redan nästa dag så hade jag mönstrat ut igen.

Jag blev dock inte länge kvar ombord för nu hade jag ju "kommisen" bakom mej och var redo att försöka "vidga mina vyer" på ett mera påtagligt sätt.

Fortsättning                                            Åter till resor                                             Åter till startsidan