I juli-49 tyckte jag att det var dags att byta båt och trade igen så jag mönstrade av Lestris på redden i Hälsingborg. Jag är fortfarande inte riktigt klar över hur det gick till, men under kvällen och natten lyckades jag förflytta mej till Malmö där jag sedan tillbringade några dagar i sus och dus. Sen var det som vanligt åter dags att uppsöka sjömansförmedlingen och se till att få ett jobb.

I hamnen låg en tankbåt och lossade olja. Den hette m/f Kratos och var på 17000 ton, ingen stor tankbåt idag men 1949 var de ett ansenligt fartyg. Den behövde ha en lättmatros och det gjorde den intressant för min del, jag anmälde mej och fick jobbet. Sjösäcken var inte uppackad så det var bara att ta den över axeln och gå ombord till mitt nya hem och arbetsplats. En helt ny situation! Vissa likheter med min första båt som jungman men med allting så oändligt mycket större. Ett motordrivet fartyg, enmans-hytter, stor fin mäss och ett ljust och fint dagrum. Tänka sej, en egen hytt, vilken härlig känsla. Där fanns också ett vaskrum med tvättställ och duschar, till och med varmvattnet fungerade. Alla faciliteter samlade akterut, maskinrum, byssa, alla bostäder utom däcksbefälets hytter. De var belägna i den lilla midskeppsbyggnaden som också högst upp hade kommandobryggan med sin styrhytt. Och en mässpojke även i manskapsmässen, vilken oerhörd lyx!

Mellan akterskeppet och midskeppshuset och vidare fram till backen gick den för tankbåtar karakteristiska "kobryggan". Den användes vid förflyttning, speciellt när vi var fullastade, eftersom friborden var låga och vatten spolade över däck redan vid mycket moderat sjögång och gjorde passage där omöjlig. På däcket såg det också annorlunda åt jämfört med de gamla tramparna, inga master med lastbommar, block, wirar och winschar. Här löpte i stället en mängd rörledningar, här fanns många stora rattar och ventiler och det fanns ett pumphus där fartygets pumpman huserade. I stället för lastrum med sina stora lastluckor fanns det babordor-center- och styrbords tankar och till varje tank fanns en manlucka med en lejdare som gick ner till tankbotten.

Jag tillhörde här den vaktgående delen av besättningen, törnade till varje morgon vid åtta glas, klockan åtta, varvade rorstörn med arbete på däck, vaskning, rostknackning, målning. Första rorstörn varade till jag slog två glas då min vaktkompis kom och tog över rodret i en timme Under den tiden arbetade jag på däck tills jag efter en timme hörde klockan slå sex glas och det åter var min rorstörn. När klockan blev tolv var det så åter åtta glas och vi blev avlösta och fick äta och gå på frivakt till klockan åtta på kvällen då det hela upprepades med den skillnaden att i stället för arbeten på däck var det nu utkik på bryggan som gällde för den som inte hade rorstörn. Ganska enahanda kan det tyckas, allt blir dock en vana och att jobba fyra timmar och vara ledig åtta är en ganska behaglig tillvaro, hundvakten kan dock vara lika illa som det låter, det kan vara motbjudande att väckas för att törna till vid midnatt då man ligger i sin bästa slummer.

När jag första gången kom upp på bryggan för att ta min törn vid rodret ville jag knappt tro mina ögon när jag såg ratten som jag skulle styra fartyget med. Jag har beskrivit ratten på den lilla tankbåt där jag lärde mej att styra, den var lika hög som jag var lång, den här var en ytterlighet åt andra hållet, storleken var ungefär som ett tefat! Principen för att överföra rattens rörelse till styrmaskin och roder var också något helt nytt för mej och man måste hela tiden ha ögonen på roderindikatorn som satt uppe under styrhyttstaket , inte alls samma känsla som jag var van vid från tidigare fartyg. En annan ny bekantskap var gyrokompassen, jag hade tidigare endast sett och styrt efter en magnetkompass som satt i sitt hus framför ratten. Här fanns det en indikator, i ett litet fönster syntes två eller tre streck av en gradskiva. Som komplement fanns också ett tickande ljud, så länge man höll kursen var det tyst men vid en avvikelse på en halv grad började klockan att ticka och tystnade först när man upphävt giren. Båten var emellertid mycket lättstyrd och ibland kunde man stå vid ratten hela rorstörn utan att höra ett enda knäpp från kompassen.

Visst kunde timmarna bli långa där på bryggan, inte bara för oss som styrde utan även, inbillar jag mej för vakthavande styrman. Den styrman vi hade här försökte ihärdigt att lära mej de enklaste formerna av att "räkna med bokstäver", att förstå hur algebra kunde användas. Det fanns en liten svart tavla där den aktuella kursen stod skriven. detta suddade styrman ut och skrev istället a+b=c och sedan började lektionen. Jag kan inte komma ihåg om vi gjorde några framsteg under den tid vi var tillsammans, mitt intresse var förmodligen minimalt. Styrmannen mönstrade för övrigt av före mej, han hade sökt och fått anställning som lärare vid navgationsskolan, hoppas att han lyckades bättre med eleverna där.

När lasten var lossad togs barlast in och så gav vi oss iväg ut över Nordsjön, ut på Atlanten, kursen sattes mot Curacao i Wästindien där vi skulle hämta en ny last av tjockolja för svenska hamnar. Överresan på lätten innebar rengöring av samtliga tankar, det var de daggående matrosernas arbete. Först måste tankarna "luftas", Vindsäckar riggades upp, dessa fångade upp vinden och ledde den ner i tankarna och blåste således bort de giftiga gaserna och göra det möjligt vistas därnere. Metoden var inte på något sätt säker, vid några tillfällen såg jag killar som hade svimmat av och fick dras upp genom manluckan, det fanns alltid en vakt vid luckan och den som gick ner hade alltid en tamp bunden runt livet för alla eventualiteters skull.

Livet till sjöss med en tankbåt skilde sig inte från andra fartyg medan hamntiden skilde avsevärt. Oljehamnar är i regel placerade långt från städer och tätorter har kanske också dåliga förbindelser så man är hänvisad till dyra taxiresor för att sköta det som eventuellt måste göras i land under de få timmar tar att lossa lasten. Vi lossade för övrigt aldrig hela lasten på en plats i Sverige vid något tillfälle.

Den längsta hamntiden var således på Curacao, lossa barlasten och åter fylla tankarna med olja tog kanske något mer än ett dygn. Sjövakterna bröts aldrig så även här var möjligheterna till mer omfattande utsvävningar i land begränsade. Dock gavs möjligheten till ett per timmars landgång för den som ville. Vid ett tillfälle var vi iland , det var c:a en vecka före jul, jag och en kamrat promenerade inne i Willemstad, vi var naturligtvis klädda i shorts och lätta skjortor eftersom solen flödade och det var väldigt varmt. Plötsligt strömmar det musik ur en högtalare utanför en affär. "Stilla natt, heliga natt", gjorde den gången ett oförglömligt intryck på mej, någon tanke på jul hade jag överhuvud inte i huvudet, jag tvärstannade och kände en rysning längs ryggraden trots värmen.

En vecka senare var vi till sjöss på hemresa, vi firade jul på båtdäck med gran och skinka och alla tillbehör, även julklappar till var och en, skänkta av några vänliga själar till sjömanskyrkan för vidare befordran till något fartyg som skulle befinna sej till sjöss på julafton.

"Piraten " Nilsson har i "Resa till Curacao" beskrivit detta med besättningarna på tankfartygen och deras hamnbesök . "Sjömännen kan räkna med åtta eller som mest tolv timmars landpermission. på denna knappa tid skall han ordna allt; rus, kärlek och köpenskap; gin och flickor; ett armbandsur eller en ödleskinnsväska till fästmön därhemma. Hektiska timmar för sjömannen." Han beskriver också själva köpet av kärlek i Curacao, kallar det förfärligt och trist. Sjöfolket kan i stället tänkas kalla det effektivt och välordnat. Vid den tiden jag besökte ön hade man nyligen inrättat en stor bordell ett par mil utanför Willemstad. De styrande ansåg inte längre att det gick att ha dessa "affärsdamer" arbetande i stadens centrum, så man byggde upp "Campo Allegro" ute i kaktusöknen.

En stor byggnad i mitten innehåller bar, restaurang och danslokal och på utsidan är huset på alla sidor omgiven av en 7-8 meter bred terass där flickorna paraderar runt hela tiden i väntan på att bli "antastade" av någon intresserad, göra upp om ett pris och sedan gå till hennes rum. Varje flicka har två rum tillsitt förfogande, ett yttre, där det finns ett tvättställ och ett inre, allra heligaste, möblerat med en säng och där en madonna på en pedistal knäpper sina händer som för att välsigna verksamheten nedanför.
Anläggningen har egen polis och läkarekontroll, flickorna byts ut var tredje vecka. För säkerhets skull är alltsammans omgärdat med ett högt stängsel som har taggtråd högst uppe och vidare badar hela anläggningen i ett skarpt vitt strålkastarljus. Allt förmodligen för ordning och redas skull. "Piraten" tror att det är det närmaste man kan komma till att likna en ett koncentrationsläger, och jag vill delvis ge honom rätt.

Dock har "Campen" snabbt vuxit ur kostymen och en del damer "arbetar" åter på barerna inne i stan. De hämtar sina kunder som sedan får bekosta en taxi som tar dem några minuters bilväg utanför stan Där stannar taxin, alla stiger ur, chauffören tar fram en bastmatta som han ger till kunden/sjömannen. Med mattan under ena armen och flickan under den andra drar han sig så undan bakom några kaktusbuskar för en herdestund. Man måste på samma gång akta skinnet för stick från kaktusen, komma ihåg att båten snart seglar och att taxametern tickar hela tiden.

Annars verkade Curacao som ett enda stort oljeraffinaderi trots att det inte utvinnes någon olja där, all råolja fraktas till ön från Venezuela. Där finns heller inte något färskvatten på ön, detta måste importeras som så mycket annat. Man höll även på med arbeten för att utvinna färskvatten från havet.

Tankfarten sliter hårt på människa, inte kroppsligt men väl själsligt, man tär på varandra, små möjligheter att gå iland för avkoppling gör att stämningen blir laddad på något vis. Så upplevde jag det i alla fall. Att sitta och dunka med kortlapparna på kvällarna gav inget utbyta efter ett tag, det kunde i stället bli orsak till ett gräl som i värsta fall slutade med ett smärre handgemäng. Jag var inte tillfreds med tingens ordning och när vi kom till Göteborg efter nyår - 50 så mönstrade jag av och reste hem .