Efter någon vecka, sedan vi släckt den värsta törsten tog vi jobb som armerare på en byggarbetsplats invid Circular Quay. Det "nya" Sydney skulle byggas, husen skulle uppföras med en då helt ny metod som bestod i att man göt ett antal betongplattor på varandra. En platta göts och när den härdat besprutades den med ett släppmedel varefter man armerade och göt nästa platta direkt. Plattorna skulle sedan lyftas med hjälp av domkrafter och bilda golv och tak inuti huskroppen. Jag stannade dock inte tillräckligt länge för att få se det första lyftet göras. En oro fanns i kroppen och en dag i mars 1959 ville jag, efter alla färder kors och tvärs i landet åter lukta hav igen och började se mej om efter en hyra på något fartyg. Det gick snabbt, jag hade knappt tid att ta ordentligt farväl av kompisarna förrän en skeppsmäklare satte mej på ett flygplan till Port Adelaide och jag bar åter min sjösäck ombord på en båt, en engelsman som låg lastad med säd och klar att gå hem till Europa. Den hette m/s Avonmoor och hade sett sina bästa dagar, rostig och ful var den, en urblekt och trasig flagga slokade i aktern och besättningen var minst sagt reserverad mot mej, med ett modernt ord så var den främlingsfientlig.

Men det bar i alla fall ut på havet igen, och hemåt, det var nu i det närmaste tio år sedan jag sett min familj, och tänkte mej väl hem till dem en tur. Efter det att jag stått upp mot de värsta bråkstakarna så gick det väl an ändå, det var gott med ägg och bacon till frukost de första tre veckorna på resan, att det skulle serveras något annat var otänkbart. Vid övriga måltider serverades fårkött av alla upptänkliga former, med eller utan små vita maskar som en extra krydda.

Annars skilde sig livet här inte mycket från det jag var van vid, skrapa rost och måla var det som gällde i engelska lika väl som i svenska fartyg. Vi fick några dagar med dåligt väder när vi var halvvägs mellan Australien och Suez och då passade det gamla skeppets maskin på att lägga av, den ville inte vara med längre och vi drev redlösa i ungefär en vecka medan maskinfolket slet som djur med att reparera. Då fungerade inte pumparna hellre och vi hade vatten som stod över durkarna ett par dygn medan å andra sidan tog färskvattnet nästan slut och man satte hänglås på handpumpen och ransonerade ut vatten till oss.

Mycket försenade kom vi in till Aden där vi fick nytt färskvatten, proviant och bränsle varefter vi seglade upp genom Röda Havet mot Suezkanalen. Här var myndigheterna i högsta grad avogt inställda mot engelsmän vid denna tid, det hade ju bara gått ett par år sedan Nasser körde ut dem och nationaliserade kanalen efter alla år av engelskt välde.Vi fick ligga för ankar flera dagar och se många båtar komma in och få passage in i kanalen före oss innan man tyckte det var vår tur. Det var inte så muntert att ligga stilla där, solen stekte oss något hemskt, plåtdäcket var brännande hett, inte en vindpust rörde om luften i viken. När vi långt om länge fick komma med en konvoj var det som en befrielse. Vi gick dock inte genom kanalen utan uppehåll utan vi måste ankra upp på ett ställe och invänta en sydgående konvoj, en del av pojkarna passade på att ta ett bad i vattnet som var bittert salt och där man flöt som en kork.
Inga missöden inträffade dock, kanalen gick genom ett trist landskap, endast sand och kameler samt några få svartklädda människor, mitt i natten kom vi till Port Said och kunde fortsätta in i Medelhavet. Efter alla år i varmt klimat och speciellt efter resan upp genom Röda Havet så upplevde jag Medelhavet som oerhört kallt fast det var i maj månad, jag behövde både skjorta och jacka när jag gick ut på däck nästa morgon.

Jordenrunt resan började nu närma sig sin fullbordan, vi stävade ut genom Gibraltar sund och norrut till Antverpen som var första destination och där vi lossade en del av lasten, i Hamburg tömdes det sista och sedan gick vi till Newcastle i England där båten skulle på varv för att rustas upp innan den övergick i ny ägo, och för mig och övrigt manskap återstod inget annat än att mönstra av. Eftersom de engelska myndigheterna ogillar att personer utan brittiskt pass uppehåller sig i deras land utan synnerligt goda skäl så ville dom bli av med mej fortast möjligt trots att jag bad att få uppehållstillstånd för några dagar eller en vecka. Rederiet, som hade ansvaret för mej gav mej att välja på att resa tillbaka till Australien eller att fara hem till Sverige. Valet var inte svårt efter alla dessa år och samma kväll befann jag mej på en passagerarbåt på väg till Oslo. Efter något dygn gjorde jag den sista biten av min resa med tåg och jag stod åter på fosterjorden.