Avskärmad från alla andra bodde där också en äldre man som kommit som emigrant från England och som nu var helt desillusionerad och bitter. Han levde endast upp ett par dagar varje månad när han fick sin pension. Då tog han med sej värdens fru och försvann in till stan några timmar och sedan var det dags att åter dra sej tillbaka och vänta på nästa check.
Med jämna mellanrum bodde där också en ständigt berusad norrman. Han arbetade på valfångarna som opererade öster och söder om Australien. När kamraterna efter säsongens slut åkte hem till Norge så stannade han i Brisbane och väntade där till det var dags att åter gå ut för att jaga valar. Det kan låta som en förskräcklig samling människor men det var inte något större problem att leva i deras närhet, vi kom väl överens.

Vår del av staden låg helt nära centrum men var skilt från detta av Brisbane river. En liten öppen båt fungerade som passagerarfärja för att vi lätt skulle kunna ta oss in till centrum. Båtfärden tog endast några minuter, något beroende på hur starkt strömmen satte. Ett litet stycke från färjeläget på citysidan låg några magasin och där kunde man regelbundet se ett litet fartyg ligga förtöjt för att lossa eller lasta.
På den australienska kusten fanns en liten flotta av inhemska fartyg. Jag försökte vid ett par tillfällen att få en hyra på någon av dessa men man släppte inte in nya medlemmar i sitt sjöfolksförbund. Nu fick jag på något sätt höra att just den lilla båten som jag brukade se från färjan, hade att ett specialjobb och behövde utöka sin besättning tillfälligt. Jag tänkte det skulle ge mej tillfälle att "smyga" mej in i kust sjöfarten så jag gick ombord för att få tala med skepparen direkt. Det visade sej vara riktigt att man sökte en extraman för jobbet som bestod av att bärga så mycket som möjligt av lasten från ett japanskt lastfartyg som gått på "The Great Barrier reef' några timmars gång norr om Brisbane. Jag fick jobbet och gick hem, packade ner lite kläder i en väska och lämnade Joes hus för att gå ombord och följa med "M/V Nathone" på hennes bärgareresa.

Av någon anledning gick vi först söderut till Sydney där vi låg vid kaj något dygn. Sedan anträdde vi färden som gick norr ut mot det långsträckta "Barrier reef' som ligger utanför Australiens nordöstra kust. Vädret var mycket fint, varmt och skönt, knappast någon sjögång. Arbetet ombord inskränkte sej i stort till att någon styrde båten och just inget annat.
Mina kompisar ombord var ett bra gäng grabbar, alla var australier. Skepparn var en riktig surkart som verkade leva på öl och rom endast. Bostäder och mat var långt ifrån svensk standard men dock acceptabel utom att det fanns en oerhörd mängd kackerlackor och vägglöss ombord. Dom störde faktiskt inte mej så mycket så länge jag var ombord utan det var värst när jag mönstrade av och kom hem till Maltes-Joe med väskan full av vägglöss som verkade trivas och föröka sej även i hans hus.

Så kom vi då fram till haveristen, ett fartyg på c:a 8000 ton som stod hårt på revet från sjösidan. den var fullastad med diverse styckegods och råg i säckar samt balar med ull. Natone med sitt ringa djupgående flöt högt över revet och kunde gå intill haveristen och förtöja vid dess sida. Meningen var att vi skulle ta över så mycket av lasten som gick att bärga i någorlunda skick.
För de flesta av oss var det hårt arbete från det att vi förtöjde tills dess att vi var fullastade, vila och sömn fick anstå tills vi var under gång igen. Någon liten rast blev det ju i samband med måltiderna och då kunde man passa på att luta sej över båtsidan och titta ner mot revet, vattnet var helt klart, svagt grönskimrande och man såg utan vidare ända ner till botten där man kunde se allehanda mystiska varelser förflytta sej. Mellan oss och revet simmade många färgsprakande fiskar, klarröda, blå och gula samt fiskar med inslag av olika färger i klara distinkta ränder.

Vi fick också in krabbor, sandkrabborna var liksom räkorna redan kokta medan "mudkrabborna" skulle säljas levande. De var stora som dasslock och hade klor som liknade stora plåtsaxar.
Klorna var fastbundna för att vi skulle kunna hantera krabborna. Någon av dessa krabbor dog ibland och blev osäljbar och blev således kvar när auktionen var slut. Dessa tog vi reda på, vi hade en plåtburk som fylldes med vatten samt ett par nävar salt och snart var krabborna kokta och det blev en måltid som hette duga. Kvällens senare timmar var ej betungande, vi spolade golvet, skrubbade ren en del fisklådor och ställde i ordning en del för uppstarten nästa dag.

Ett otrevligt inslag var de stora råttor som det fanns stora mängder av. Första kvällen placerade jag mitt smörgåspaket tillsammans med mina gångkläder och när jag sedan skulle äta dem så fanns det hål i papperet och märken efter råttornas tänder i mina smörgåsar. Det gick inte att få tag i något annat på kvällen så det blev att skära bort ett stycke runt råtthålen och äta det som blev kvar. Jag fick lära mej att binda ett snöre runt matsäckspaketet och binda detta i en spik inslagen i taket och då fick jag ha den ifred.
Vi hade andra husdjur också, fast utanför lokalen. Det var alltid stora mängder fiskmåsar som skränade, de störtdök efter allt som de trodde var ätbart på kajen eller i vattnet. Det fanns också två pelikaner sittande på kajkanten, dessa lärde man sej att känna igen och vi brukade kasta till dem fiskrens när tillfälle gavs, de verkade ständigt vara hungriga.

Stora porten stängdes vid ordinarie arbetstids slut på kvällen men det fanns en gångport som låstes av oss när vi gick hem. Fiskhallen var som alla förstår inte belägen i de mest fashionabla delarna av stan utan tvärtom i de riktigt skumma kvarteren och det var alltid något på gång på gatan utanför. En kväll kom en liten svarting springande genom hallen under det att han skrek något som vi inte kunde uppfatta. Han försvann ut på kajen, ned för trappan mot vattnet och for in i bråten under kajen. En kort stund senare kom två andra killar, av en helt annan kaliber och med mord i blicken. De frågade oss om vi sett någon komma in men vi höll masken och svarade nekande. Vi talade också om för dom att de inte fick vara härinne utan fick se till att pallra sej ut vilket dom också motsträvigt gjorde. Den stackars jagade tillbragte säkert ett par timmar under kajen innan han vågade sej fram för att smyga ut genom porten strax innan vi gick hem och låste till.

En annan dråplig episod var när man skulle införa stämpelklocka för de anställda. De hade i alla tider varit vana vid fria förhållanden och gillade inte alls iden med att behöva redovisa ankomst och avgång på ett stämpelkort. Stämpeluret kom emellertid upp och de flesta "glömde" naturligtvis att stämpla under de första dagarna. Tredje dagen "råkade" en lastbilsförare backa sin bil mot klockan så att den blev platt som en pannkaka. Så gick det då några dagar utan stämpling igen men snart nog var klockan på plats igen. Nu dröjde det bara till nästa dag innan bilen återigen körde på och gjorde klockan obrukbar. Denna gång gick inte verkmästaren med på att det var en olyckshändelse utan ställde chauffören till svars och skällde ut honom efter noter och gjorde klart för honom att det blev sparken omedelbart om detta upprepades. Efter detta fick klockan vara ifred och även om "glömskan" var svår i början så måste alla acceptera att den "nya tiden" var här för att stanna.

Jag lyckades ju inte komma in på kustfarten via Natone sen tänkte fortfarande på hur jag skulle gå till väga för att lyckas. Så när ett kustflottans fartyg kom in till varvet för en genomgång och när det söktes extrafolk för olika arbeten som skulle göras så sökte jag och fick anställning på tillfällig basis. Man fick betala för att få jobba på så sätt att varje gång avlöningen betalades ut så hade facket två man som passade på alla som var tillfälligt anställda. Det var helt omöjligt att smita förbi dessa "strongmen" utan att överlämna fackets del av lönen. Summan var inte stor så kostnaden var överkomlig och för övrigt, betalade man inte så fick man inte arbeta där.

Facket hade gjort ett bra jobb med att utverka löner och ersättningar. Det var olika stora tillägg för de olika jobben beroende på om det var smutsigt, trångt, högt tungt etc. Först bröt vi upp plankgarneringen i lastrummen. Sedan öppnades manluckorna till bottentankarna och vi fick gå ner i bottentankarna beväpnade med en sladdlampa var till belysning samt skrapa och borste för att skrapa bort rost och rengöra för målning med rostskyddsfärg. Det dög inte att ha cellskräck här, 80 cm. till tak, 60 cm från vägg till vägg var utrymmet, endast på längden fanns det obegränsat med plats. För att förflytta sej i långskeppsriktningen måste man tränga sej genom de urfrästa hål som fanns i tvärskeppsbalkarna. Men det var bra betalt och det var det som gällde.

Under tiden som jag arbetade här började en del saker gå snett och av en eller annan anledning så packade jag mina resväskor och hade dem i förvaringen på järnvägsstationen under ett par dagar. Så en fredagskväll när vi fått lönen så lyckades jag smita förbi fackets "torpeder" för att få behålla även den delen av lönen. Jag hastade även förbi puben där alla samlades för att ta en öl. Jag fick fatt på en taxi och åkte till stationen där jag embarkerade tåget till Sydney till nya jobb och nya äventyr.