Varför blir man biodlare? Orsakerna varierar säkerligen, onda tungor gör t.ex. gällande att biodlarnas antal ökade dramatiskt under krigsåren på grund av att man fick extra tilldelning av socker för över-vintring av bina ........

För min egen del blev jag med bin relativt sent i livet. 1980 genomgick jag en operation i samband med en elak sjukdom och under den efterföljande konvalesansperioden kom jag fram till att det måste finnas mer än att arbeta hårt och nästan glömma bort att leva. Att det blev biodling som kom att uppfylla min fritid berodde till stor del på att en kollega som redan var biodlare sedan många år puffade för sin hobby, det var den mest avkopplande sysslan man kunde tänka sig. Och det stämde även för min del!

Jag byggde några kupor och inskaffade tre bisamhällen det första året, det höll mig fullt sysselsatt. Att arbeta med bina lugnt och metodiskt gjorde att man helt kopplade bort den jäkt och stress som råder i dagens arbetsliv. Och känslan när man slungade de första ramarna och såg den gyllene honungen rinna ur slungan, ja, den går inte att beskriva, den måste upplevas. Dessa första 3 samhällen blev 5 det andra året, de blev 10, de blev 15 som var det största antal man fick lov att äga som hobbyodlare. Efter den "stora skattereformen" i början av 90-talet, som f.ö. gjorde att många av de äldre biodlarna slutade med biodling, tecknade jag en firma och utökade min bigård med ytterligare ett antal samhällen. Jag försöker att hålla "snälla" det som man här kallar " gula bin" men varje år tycks det vara ett eller ett par samhällen som spårar ur och blir ilskna och sticklystna. Jag försöker att byta 12-15 drottningar varje år. De senaste 5 åren har jag haft 50-60 samhällen igång under sommaren, de flesta står på vagnar som jag kan koppla till bilen och lätt få ut till platser där nektarn finnes.

Jag tappar och försäljer det mesta av honungen själv genom torghandel och besöker även ett par marknader per år. Efterhand har jag också utökat produktsortimentet med ljus i ett antal olika skepnader, som jag tillverkar av det utvunna bivaxet, salva, innehållande "biprodukter", honungssenap, mycket omtyckt samt smaksatt honung, också mycket omtyckt av en del. Dock, smaken är ju som bekant som baken.

Bina har sannerligen berikat mitt liv, inte minst nu efter pensioneringen. Många fruktar ju för tiden efter 65, jag vill rekommendera alla som har den minsta möjlighet till det att skaffa ett par bisamhällen i god tid före den tiden kommer. Att man samtidigt gör en insats för både naturen och nationen gör det ju inte sämre.....

Så här kan det se ut under vintermånaderna i stora delar av landet.

Förhoppningsvis är det varmt och gott i yngelklotet och har bina bara fått ordentligt med sockerlag i höstas så är det ingen fara.

I väntan på kunderna.