När sedan föreningen firade sitt 75:e verksamhetsår fick jag i uppdrag att göra en sammanställning av verksamheten utifrån den dokumentering som fanns bevarade från föreningens bildande. Ett mycket intressant uppdrag. Efter slutfört uppdrag överlämnades alla handlingar till ortens Hembygdsförening för förvaring inför framtiden.  

Borensbergsortens biodlareförening bildades den 9e april 1919 i samband med ett besök av folkskollärare W. Rylander, hitrest från Hälsingborg för att framföra ett föredrag om biskötsel. Bland de närvarande var det 11 personer som efter föredraget beslöt att bilda en lokalavdelning av Svenska Biodlareföreningen.

                      Den 14e juni 1919 hölls det första mötet och det beslöts att välja tre styrelse-ledamöter. Dessa var C.J.Fogelqvist Nääs, ordf., Dav. Andersson Borensnäs, sekr. och Oskar Roos Kärr, kassör. Till föreningsombud valdes Otto Karlsson Borensberg.

Ytterligare 3 intresserade anmälde sitt intresse och vunno inträde i föreningen vid mötet.

P.g.a. sockerransoneringen utsågs på det första möte även 2ne kontrollanter att besöka föreningsmedlemmarna för att utröna sockerbehovet innevarande höst och nästa vår. Mer än 20 år senare fick föreningen åter anledning att utse "sockerkontrollanter", nämligen under krigs- och ransoneringsåren på 40-talet !

                      Vid ett möte på hösten gjordes en inventering av antalet samhällen inom föreningen. Sammanräkningen visade att 24 st. ram-och 47st halmkupesamhällen hade invintrats denna höst bland föreningens numera 16 medlemmar.

På ett extrainkallat möte den 23e jan 1920 valdes det första ombudet till länsförbundet och det blev ordf. C.J.Fogelkvist. På årsmötet följande månad, den 15e febr. 1920, beslöts att ansluta föreningen till det nybildade Riksförbundet. Medlemsavgiften sattes samtidigt till 4 kronor varav 3 kr. var prenumerationsavgift för bitidningen.

                      På årsmötet 1922 föreslogs att föreningen skulle ändra namn till Bobergs härads Biodlareförening, man tyckte att det nuvarande namnet antydde en trängre krets kring Borensberg. Någon satte sej dock emot förslaget p.g.a. att medlemmar redan fanns som var bosatta i Gullbergs härad. Förslaget bordlades.

                      Upptagningsområdet för föreningen förändrades tydligen inte nämnvärt. 1939 fick man från Länsförbundet uppmaning att redogöra för vilka socknar som bör tillhöra föreningen och man föreslog Brunneby, Kristberg, Klockrike, Lönsås, Ekebyborna, Fornåsa, Älvestad, Skeppsås, Wallerstad och Ljung.

                      Borensbergsortens Biodlareförening i den ursprunliga formen bestod fram till 1980 då Maspelösa Biodlareförening införlivades och namnet följaktligen ändrades till Borensberg-Maspelösa Biodlareförening. Efter ytterligare ett antal år (1988) inkorporerades även Tjällmo Biodlareförening och namnet ändrades åter till Borensbergsortens Biodlareförening. Orsaken till dessa samman-slagningar torde vara en utarmning av biodlarleden genom att den äldre stammen försvinner utan att nyrekrytering sker i motsvarande omfattning. Det anses även att låga honungspriser till biodlarna är en faktor liksom den skattereform som genomfördes i början på 90-talet.

                      Mycket finns att säga om denna förening som har de flesta dokumenten kvar i form av protokollböcker och referat sedan starten. Detta och det faktum att protokollen redovisar ett djupt engagemang under alla år måste tillskrivas de kraftkarlar som drog igång det hela och under en lång följd av år styrde verksamheten.

Auktionisten Dav. Andersson var korresponderande sekreterare under inte mindre än 43 år! Kassören Axel Hult innehade sin post i imponerande 36 år och bland de som innehaft ordförandeposten framstår Simon Blomqvist med sammanlagt 23 år i särklass.

Dessa tre har för sin gärning belönats med förbundets förtjänstmedalj.

Att det arbetats intensivt i föreningen och att man haft ideer framgår på flera sätt när man läser de gulnade handlingarna. Redan i början av 1920 föreslogs inköp av ett valsverk från Tyskland genom Red. Lundgren som förmedlade liknande affärer. Det uppdrogs åt styrelsen att ta kontakt med Red. och efterhöra pris och leveranstid. 

                      Det ansågs inte tillrådligt att låta pressen cirkulera mellan medlemmarna utan det skulle vara en person att handha pressen och för medlemmarnas räkning verkställa press-ning av konstkakor. Till denna post utsågs vice ordf. Hr.Klas Karlsson, Nääs.

Vid biodlaremöte i dec. 1920 inkom vaxpressaren med begäran om anslag till lämpliga kärl att användas vid vaxhanteringen, närmare angivet: 1 skopa, 1 kastrull och 1 sil. Beslöts att anslå medel och uppdrogs åt motionären att verkställa inköpet efter eget gottfinnande. Kostnaderna för inköpen redovisades den 8de dec.1920 och uppgick till 14,50 kr.

Vid samma möte (dec-20) framlades förslag om att inköpa s.k. ostafrikanskt bivax enl. annons i bitidningen. Vaxet kunde dock inte inköpas annat än i stora partier och luktade dessutom annorlunda än det svenska så förslaget förkastades.

Detta möte inleddes för övrigt med ett anförande för att hedra en nyligen bortgången medlem endast 34 år gammal. På hemställan av en mötesdeltagare infördes detta som en paragraf i protokollet. Den bortgångne, Henning Andersson, hade förutspåtts en lysande karriär inom biodlingen, och man upplevde dödsfallet som en smärtsam förlust som icke på något vis kan ersättas.

                      Det är intressant att följa utvecklingen av vaxpressen. Den 13e febr. meddelade Klas Karlsson att han utfört provpressning och kunde inkomma med förslag till ersättning för arbetet med att tillverka konstkakor. För föreningsmedlemmar blev kostnaden 2 kr./ kg och därest han pressade åt icke medlemmar skulle han till föreningskassan erlägga 50 öre per kg. som hyra för pressen. Från 1928 ändrades hyran till 5 kr./år för användning till utomståendes pressning.

Under alla år finns i protokollen redovisat mängden vaxkakor som pressats till egna och till utomstående biodlare, i kassaboken finns också de pengar redovisade som förtjänats genom pressning till andra än föreningsmedlemmar. Det verkade ha fungerat friktionsfritt till 1933 då Klas Karlsson, nu ordförande i föreningen, anhöll om befrielse från befattningen som vaxpressare. Då det inte fanns någon möjlighet att ordna saken på annat sätt vädjade mötet till ordföranden att bibehålla befattningen tills vidare. Dock beslöts att befria honom från erläggande av hyra för pressen.

                      Den 15 aug 1943 beslöts att bilda en uppsamlingscentral för bivax och vaxavfall i Borensberg. Till att "ordna härmed" utsågs Simon Blomqvist och A.F. Hult. Vaxet skall inlämnas vid Björklund, Borensberg före den 15 januari 1944. Vaxkakorna likvideras vid avhämtandet. Centralen bestod under en lång följd av år och upphörde den 31 dec 1955. Orsaken till att den inte ansågs behövas längre var att medlemmarna i allmänhet numera själva ombesörjde vaxrensning och pressning. Den gamla vaxpressens öde omnäms inte.

                      Att vaxhanteringen senare inte alltid flöt klanderfritt påvisas under årsmötet 1957. En medlem hade i mars sänt vaxavfall till Henry Svensson, Mantorp och har, trots flera påminnelser inte återbekommit vaxet. Beslöts att genom föreningen göra framställning till Svensson, telefon Mantorp 83, om sin skyldighet att utföra sitt enligt annonser i bitidn. åtagna arbete med rensning och pressning av vaxavfall. Återigen 1961 förekommer klagomål på att vaxavfall blev rensat och pressat först efter flera månader och efter flera påstötningar. Dessutom var de erhållna vaxkakornas kvalite synnerligen dålig. På årsmötet framhölls med skärpa att de påtalade förhållandena måste rättas till med risk att i annat fall medlemmar hotar att avgå, "detta synes redan ha skett då medlemsantalet minskat med två st. medlemmar".

                      Det är också intressant att något följa medlemsavgiften. Från att från början varit 4 kr. höjdes den ganska snart till 5 kr. p.g.a. att prenumerationsavgiften höjdes till 4 kr. 1 kr. skulle således vara till lokalföreningskassan. För 1923 sänktes avgiften till 4.50 kr. 2 medlemmar begärde ändå sitt utträde med motiveringen att avgiften var för hög under rådande dåliga tider. Utträdet beviljades.

Den årliga avgiften på 4.50 stod sej sedan under en lång följd av år. Inte förrän 1944 höjdes avgiften av årsmötet den 3e december till 5kr./år. 1963 var man uppe i 10 kr, 1970 20 kr.,1974 30 kr.och 1979 bestämdes att avgiften för 1980 till 50 kr. Den har således galloperat under senare år till dagens, i detta sammanhang, astronomiska summa på strax över 200 kr.

                      Enligt protokollen har det beslutats om att hålla kurser varje år. Det är dock inte varje år det redovisas att kurserna verkligen kommit till stånd. Det talas om en kurs på tidigt 20-tal som annonserades i ÖC och MT vardera en gång och där det dessutom affischerades i närområdet. Man hade inkommit med begäran till länsförbundet att få hjälp med att få hit Red. Lundgren och om inte detta gick, fru Maria Lundgren. Kursen verkar ha givit gott gensvar man rapporterar att ett 50-tal personer deltog. En inträdesavgift på 50 öre upptogs av de besökande för täckande av uppkomna kostnader. Andra protokoll och även poster i kassaboken talar om kollekt i samband med kurser och möten, senare ändras detta till att kallas kaffepengar, vilket det troligtvis var hela tiden. Åter senare förs de inte in i kassaboken utan "går oavkortat till den som bestod kaffet", förmodligen var detta den person hos vilken mötet ägde rum. Vid varje möte var det någon som upplät sitt hem för nästa sammankomst och förslaget mottogs med tacksamhet i protokollet.

                      Efter det att ett möte den 17e sept 1922 ,då 12 medlemmar deltog avslutats, återsamlades man kl.6 i skolan vid Borensberg till ett föredrag i biskötsel med skioptikonbilder av länsförbundets ordförande G.Grahn från Linköping.

En annan gång begärde man hjälp från länsförbundet men fick till svar att man haft förmånen att få 2 kostnadsfria kurser ordnade de 2ne föregående åren och kunde för den skull inte utlovas hjälp även detta år.

Den 11 mars 1923 gavs åt styrelsen uppdraget att hos länsförbundet göra vördsam framställning om en kursledare instundande sommar, därest en fullt kompetent person kan erhållas. Som ett allmänt önskemål skall det vara en kurs i yngeluppflyttning och avhållas i slutet av maj eller början av juni. Styrelsen gavs även handlingsfrihet att avlysa kursen därest den av förbundet erbjudna kursledaren skulle av styrelsen anses olämplig,

Den 23e mars 1924 framlade C.J. Elfgaard förslag att en kurs skulle avhållas vid Sjöbacka och att man skulle försöka få Red. Lundgren att medverka. Om inte länsförbundet var villigt att medverka så var förslagsställaren villig att dels bidraga med 25 kr., dels att bekosta vivre åt föredragshållaren och även upplåta sin bigård till förfogande.

Allt dock under förutsättning att det var Red. Lundgren som kunde erhållas som föredragshållare och kursledare.

Mötet beslutade att i förekommande fall täcka kostnader som kunde överskjuta de erbjudna 25 kronorna. Annonsering i ÖC och MT skall göras liksom med lämpliga aff. kungöras. Inträde skall upptas med 75 öre för att bekosta kaffet. 10 vinster i form av biredskap skall utlottas bland mötesdeltagarna. Kassaboken visar senare att ett resebidrag om 10 kr. utbetalades i samband med Red. Lundgrens besök.

Det talas även om kurser tillsammans med grannföreningarna, både Motala och Vadstena men också länsförbunskurser i Linköping. För att sprida kunskap om biodlig beställdes tidigt 1000 st. broschyrer från Red. Lundgren.

Invintra kraftiga samhällen med unga drottningar på minsta möjliga kakutrymme samt infordra vinterförrådet tidigt.

Årsberättelsen innehåller på slutet:" Vi vilja instämma i en föreningsmedlems på vers avfattade uppmaning":

                       När vintern kommit med köld och snö,

                      vi packa kupan med skuret hö,

                       att det skall värma och skydda må,

                       mot köld och fukt våra kära små.

Intet är således nytt under solen, de siffror som redovisas här ligger på 20-30 % och ibland mera men vi har ju även i våra dagar vinterförluster som tyckes oacceptabla. Siffror på 5-15 % är inte ovanliga vissa år. Visserligen försöker vi att ta reda på och redovisa orsakerna men fortfarande redovisas i kolumnen "annan orsak" alltför stora siffror. Vi har fortfarande en del att lära vilket framgår av de anordnade temakvällarna och trots att vi vet vikten av att se till att endast invintra starka, viceriktiga samhällen i luftiga, väl ventilerade bostäder. Synen på invintring har i många stycken förändrats.

Den 20e dec. 1959 beslöt föreningen att satsa 50 kronor på en kurs i biskötsel genom biodlarförbundet därest någon medlem skulle vilja anmäla sej. Skulle flera anmäla sej fick det anslagna beloppet delas mellan dem. Den som anmälde sej och kom i åtnjutande av dessa medel skall vara skyldig att ställa sina förvärvade kunskaper till övriga medlemmars förfogande vid lämpligt tillfälle.

                      1942 behandlar ett av mötena "förslag till honungshantering" för året, genomsnitts-skörd, honunspris och uppgift om osåld honung från föregående år. Vidare har man att ta ställning till instruktioner för etikettillstyrkan. Det skall även utses en kommitte för att deltaga i en honungsbedömningskurs som skall arrangeras av Riksförbundet i sex länsförbund. Tre personer valdes, dessa skall inom sig utse den som skall deltaga i ifrågavarande kurs. Frågan om honungskontroll verkar ha varit en riktig långbänk. 1951 diskuterades en skrivelse från Länsförbundet angående ett yttrande om huruvida medlemmarna önskade obligatorisk honungskontroll. Efter diskussion beslöts att förorda obligatorisk kontroll och att genom protokollsutdrag bringa Länsförbundet kännedom om detta.

Senare skulle man kallas att ta del av nya obligatoriska bestämmelserna för honungs-kontroll. Styrelsen behandlade frågan vid ett sammanträde den 27 juni 1965.

Karl-Erik Jonsson fick i uppdrag att hos förbundsstyrelsen inhämta bestämmelserna samt också det övriga material som behövdes för kontrollen.

Intressant att notera är att man på årsmötet 1956 beslöt att "den honung som inlämnats till bedömning skall efter den tid som gällande stadgar föreskriver, tilländalupit genom honungsbedömarna överlämnas till ålderdomshemmet i Borensberg som gåva".

                      Den 1e maj 1964 nämns för första gången Vretaskolan i ett protokoll. Det har kommit en inbjudan att deltaga i en nybörjarkurs. Till att deltaga föreslogs Gottfrid Johansson och Karl-Erik Johnsson.

Under resten av 60 och 70-talen ordnades någon kurs varje sommar med inbjudna föreläsare, främst från Linköping. 1978 bevistade Åke Fredriksson och Karl.Erik Johnsson en kurs i föreningskunskap och arkivering i Linköping.

Detta år redovisas att medlemsantalet var så lågt som 22 stycken. Efter det att man i årsberättelsen konstaterat att verksamheten inom föreningen legat på en låg nivå så uttrycker man en förhoppning att den nya styrelsen med hjälp av nya och yngre medlemmar förmår höja aktiviteterna under det kommande året och att årsmötet tar beslut i den riktningen. Årsmötesprotokollet visar att det beslöts ge styrelsen i uppdrag att ordna en biodlardag.

Biodlardagen ordnades med länsförbundets ordf. Karl-Axel Wimmeus som föreläsare och ämnet som behandlades var bisjukdomar bl.a. yngelröta. På grund av dåligt väder fick dock kursen hållas inomhus.

Under 1980 anordnades en biodlarkväll på Hällagården med inte mindre än tre föreläsare. Åke Fredriksson om biodlandets historia, C-A Wimmeus om länsförbundsverksamheten och Artur Johansson från lantbruksmämnden om sjukdomssituationen i länet.

                      Yngelröta omnäms första gången vid ett möte 1931. Smittade bisamhällen hade upptäckts i trakterna av Flistad och en av mötesdeltagarna uppmanade föreningen att uttala sig i frågan. Av protokollet framgår att en livlig diskussion uppstod som utmynnade i ett förslag att en man skulle tillsättas för att mot ersättning vara biodlarna behjälplig med inspektion och bekämpning av sjukdomen. Frågan bordlades till årsmötet och styrelsen fick i uppdrag att göra en förfrågan till länsförbundet om bidrag kunde påräknas för frågans realiserande.

På årsmötet beslöts att föreningen skulle anslå ett belopp av 50 kr. för yngelrötans bekämpande med anhållan om att länsförbundet anslog minst samma belopp.

Herr Albin Gustavsson i Vallaholm åtog sig uppdraget som inspektör och att efter kallelse resa kring bland medlemmarna för att undersöka om sjukdomen kunde konstateras samt lämna nödiga anvisningar och vara behjälplig vid utrotande eller bekämpning. I arvode skulle utgå 75 öre per timme för den tid som åtgår, räknat f.o.m. resans påbörjande.

På ett möte den 22e januari rapporterade inspektören om den av honom bedrivna undersökningen för yngelrötans bekämpande. Därefter beslöts på förslag att man ej vidare skulle tillsätta någon person som inspektör, dock skulle medlem som önskade undersökning av sin bigård anmäla detta till föreningens styrelse.

                      I januari 1936 kom förslag, via länsförbundet, från en biodlare i Rystad, att en extra avgift på 1 kr. per medlem och år skulle inbetalas till länsförbundet att användas för bisjukdomars bekämpande. Föreningen uttalade som sin åsikt att avgifterna voro så pass höga att ytterligare tillskott ej kunde göras. För övrigt betvivlade föreningen att ett effektivt resultat därigenom kunde uppnås. Bisjukdomar diskuterades åter på möte i juni 1936, ordföranden redogjorde då för behandling av samhällen som voro behäftade med yngelröta.

                      Nästa gång yngelröta näms är i juni 1939 då det konstateras att länsförbundet tillsatt Ivar Ring, Stenkullen, som tillsynsman för orten att bekämpa yngelröta. Det har även utsetts en suppleant. Inom föreningen utsågs nu rapportörer för de socknar som vår förening berör, dessa skall till tillsynsmannen anmäla misstänkta fall. Det finns i protokollet 5 namngivna personer att fungera som rapportörer.

                      Under "ordet fritt" den 22 sept 1946 föreslogs att bilda en särskild klubb för att samla medlemmar och även utomstående till diskussioner och upplysning om biskötsel särskilt med tanke på den spridning som yngelrötan inom trakten nått. En person gavs i uppdrag att införskaffa adresser till samtliga biskötare, även sådana som bara hade ett samhälle.

                      Den 1e maj 1964 hade man vid styrelsemötet att ta ställning till en skrivelse från Östergötlands läns Hushållningssällskap om nytt bitillsynsdistrikt för Borensbergs och Bobergs kommuner samt förslag på ny tillsynsman. Som kandidat till posten utsågs Gottfrid Johansson Han har fortfarande posten och sedan tidigt 80-tal har ytterligare en tillsynsman tillsatts, Åke Fredriksson, även han fortfarande aktiv.

Yngelröta omnäms sedan till och från i rapporter och protokoll, utbrotten tycks förekomma mera sporadiskt under senare år, främst troligen på lagstadgad anmälningsplikt och avdödning av smittade samhällen. Den senast noterade avbränning av en bigård med ett flertal smittade samhällen finns i 1979 års berättelse.

Massavdödning av bin p.g.a. besprutning diskuterar man 1947. Det beslutas att genom ortspressen uttala en önskan att fröodlarna verkställer besprutningen i rätt tid för att undvika den massdöd som annars blir följden. 2 år senare uttalades önskvärdheten av att vägstyrelsens besprutning av vägrenarna skulle ske tidigt om våren, innan maskrosorna blommar så att skadegörelse å bina "ej komme att ske".

                      Massdöd drabbades många biodlare av 1992, så även några i vår förening. Orsaken var "Invintra", ett färdigblandat och processat foder som levererades i hinkar avsedda att sättas direkt på samhället. Allt för att underlätta för biodlaren.

Det visade sig snart att leverantören hade gjort en miss i tillverkningen av fodret, missen hade till följd att ett för bina skadligt ämne bildades. När sedan bina fick i sig fodret flög en del av dem ut för att rensa sig och dog i vinterkylan, en del rensade sig inne i kupan och smutsade ned något fruktansvärt innan de dog. De drabbade biodlarna fick mycket arbete med rengörning av det smutsade materialet utan att f.n. ha fått någon ersättning från tillverkaren. S.B.R.s eget försäkringsbolag gick dock in med tillräckligt med pengar för att de som drabbats skulle kunna inköpa nytt levande material.

                       I och med att den fruktade varroa-parasiten upptäcktes på Gotland i mitten av 80-talet och senare (-91) i Skåne uppmanas föreningen att utse en kontaktman i sjukdomsfrågor vid sidan av tillsynsmannen. Varroan nämns första gången vid årsmötet 1985 då Åke Fredriksson informerar om dess utbredning och om prov med underläggspapper som pågår i Norrland.

Parasiten som kallas varroa kommer att prägla en stor del av mötesverksamheten i fortsättningen. Det anordnas temamöten för att instruera om metoder för uppsamling och analys av nedfall från kupan, ombyggnad av kupbotten för att underlätta arbetet etc. Tema för ytterligare möten är skötselmetoder efter det att samhället har angripits, skall man hålla parasiten stången genom biologisk bekämpning eller skall kemiska medel införas i kupan?

Det 75te verksamhetsåret går dock till ända utan att föreningen ännu har konstaterat några angrepp men man är medveten om att det bara är en tidsfråga när vi kommer att drabbas.

                      Att hålla medlemsantalet uppe och intresset för biodling levande är ett bekymmer som återkommer ständigt genom åren. Redan 1923 beslöt man att brevledes kalla till varje möte. Tidigt anslogs medel ur föreningskassan till inköp av biredskap att utlottas bland deltagarna vid möten och kurser. Man köpte även in svärmar och lottade ut. Under alla år har en kärntrupp fört föreningen framåt med varierande resultat. Störst var föreningen på 40-talts senare hälft, orsaken var, enligt elaka tungor, att biodlarna under ransoneringstiden fick extra tilldelning av socker i förhållande till antalet samhällen han hade. En annan topp kom runt 1980 då "gröna vågen"-rörelsen framstod som det enda rätta. Sammanslagning med Maspelösa 1980 och senare även Tjällmoföreningen har endast givit tillfälliga uppgångar, f.n. är medlemsantalet strax över 30 st. Uppslutningen till möten och sammankomster uppmuntras genom utlottning av drottningar som skänks av våra drottningodlare. Sedan 1983 har regelbundna utskick gjorts till medlemmarna i ett försök att hålla samtliga informerade och som påminnelser om utlysta möten.

                      26 april 1925 diskuterades frågan angående lämpligaste sättet för bibehållande av medlemmarna inom föreningen. Man beslöt att det f.o.m. nästa möte skulle ordnas diskussioner i olika ämnen. Ämnet vid nästa möte skulle vara "vad har en medlem för nytta av att vara med i föreningen?". Till att leda mötesdiskussionen utsågs Herr C.J. Fogelqvist med Herr Gustav Andersson som suppleant. Det skulle dock av olika anledningar dröja till den 19 dec. följande år innan Herr Fogelqvist i ett sakligt anförande redogjorde över ämnet.

Inrapporteringen har tydligen i alla år varit ett bekymmer och är det som vi vet fortfarande. Att påminna om rapporten nämns redan 1923, 1928 har ett större antal ännu den 18 nov. ej insänt rapport varför sekreteraren får i uppdrag att medelst brevkort erinra medlemmarna härom.

2 dec 1949 upplyser sekreteraren att det saknas rapporter från 48 st. medlemmar varför ingen möjlighet finns att till styrelsen framlägga rapport över föreningens verksamhet under det gångna året. Styrelsen finner sig nödsakad föreslå årsmötet att f.o.m. nästa år utdöma böter om två (2) kronor att uttagas av den medlem som ej inom föreskriven tid inlämnat rapport. Protokollet innehåller också följderna för biodlingen vid "uraktlåtenhet" att rapportera.

Årsmötet godkände förslaget. Man utsåg inte mindre än 11 personer att biträda styrelsen med insamlande av rapporter, om dessa ej erhöll rapporterna inom föreskriven tid hade de rätt att indriva bötesbeloppet.

                      Svårigheterna med rapporterna förekommer i protokollen med jämna mellanrum genom åren, 1985 beslöts att en parad drottning skall utlottas bland de medlemmar som rapporterat inom rätt tidsram. 1994 inköptes en rökpust som på årsmötet utlottades av samma orsak.

                      Honungsskördarna har naturligtvis varierat under åren som en naturlig följd av att den är i högsta grad väderberoende. Goda år har blandats med sämre, även rent av dåliga. Föreningens 4de årsberättelse, 1922, talar om "honungsbefrielseåret", Man säger:

"Sammandraget avseende skörden är så intresselös att den ej borde offentliggöras men då vi hava för sed att lägga fram de goda resultaten varför skall vi då undanhålla de dåliga..

Alltså: Sammanlagda skörden inom föreningen utgjorde 568 Kg., en minskning från föregående år med 340 kg. Att minskningen inte är större beror på att årets största producenter tillkommit som medlemmar under detta år".

Det näms inte hur många samhällen som fanns inom föreningen men väl att den bestod av 27 personer vid utgången av 1922.

Det finns dock en ljus sida i föreningsbokföringen: inkomsterna under året har uppgått till kr. 179,45 medan utgifterna stannat vid 27,45 således med en behållning "ej i aktier utan i klingande mynt" av kr.152. "Föreningens bankruttförklaring kan således ännu på obestämd tid framåt uppskjutas, något ovanligt i vår moderna tid", konstaterar man.

Redan 1923 ökade skörden till 1831 kg. på 188 invintrade samhällen, medelskörd strax under 10 kg. pr samhälle. Rekordartat alsikedrag under en 8 dagars värmebölja men katastrof i ljungdragstrakter. Föreningen blomstrar under resten av 20-talet. 1930 skördar man över 5000 kg från 348 samhällen, medel över 15 kg/samhälle. Antalet medlemmar var nu 44 st.

Varje årtionde har sedan både toppar och dalar men utan tvekan har medelskördarna ökat under de år som kan räknas som "normala". Till en stor del kan detta säkert tillskrivas en intensifiering av oljeväxtodlingen. På 60-talet låg medelskörden på c:a 30 kg, mot slutet av 80-åren hade den ökat ytterligare ett 10-tal kg, för att dagsläget hålla sej på 55-60 kg.

                      1989 var ett märkligt år. Många av medlemmarna hade slutskattat då vi fick ett drag av bladhonung som toppade upp årsskörden med många hundra kilo. Medelskörden inom föreningen blev detta år 61,5 kg ! Således ett utomordentlig gott honungsår som dessvärre hade en del negativa sidoeffekter med hantering och avsättning. Föreningens rekordår beträffande medelskörd är dock år 1987 då det i årsrapporten redovisas 69,5 kg. per samhälle men, efter det att en del eftersläntare rapporterat, i Länsförbundets statistik är angivet 81,4 kg.

                      Den individuella rapporteringen från medlemmarna innehåller naturligtvis stora variationer varje år, föreningen har även medlemmar som håller bin i trakter med skog och dessa kan skilja sig markant från bigårdarna på slättlandet, t.ex. runt Klockrike. Flera medlemmar har rapporterat medelskördar mycket överstigande 100 kg.

De stadigt förbättrade skördarna har säkert fler än en orsak, skötselmetoder, svärmförhindrig, invintring, är några som alltid diskuteras under föreningsmöten enligt vad protokollen utvisar.

Dock kan man under de senaste 10-15 åren se att en organiserad drottningodlig förekommer inom föreningen. Det är föreningens "starke man" Åke Fredriksson, som under hela 80-talet höll i ordförande-klubban, inte bara i Borensbergsortens förening utan även i Länsförbundet, som är den drivande kraften. Han driver själv en intensiv odling varje år och hans entusiasm har smittat av sej på flera medlemmar. Han ser till att alla som vill får tillgång till fina bruksdrottningar för en rimlig kostnad, han är den som alltid är beredd att skänka en drottning att lottas ut inom föreningen, han ställer alltid upp och hjälper till vid byte av drottningar i besvärliga samhällen närhelst någon önskar detta. Han ser till att den egna bigården innehåller ett stort antal drönare av rätt sort och upplåter plats för den som vill para egenodlade drottningar där. Åkes drottningar har utan tvivel gjort biodlingen lättare för många och på ett avgörande sätt bidragit till bättre skördar för föreningens medlemmar.

                      Inte bara biodlingen med tillhörande skördar har varit diskussionsämnen genom alla år. Avsättning och betalning för honungen återkommer otaliga gånger och är fortfarande heta ämnen vid föreningens sammankomster. Tillgång och efterfrågan styrde förmodligen prisbilden i ännu högre utsträckning under de tidiga årens verksamhet.

                      Den 7 augusti 1920 diskuterades första gången frågan om ett enhetligt honungspris inom föreningen. Beslöts att årets minutpris skulle vara 5 kr. kg. och i parti 4.50 om kunden gjorde avslut på minst 10 kg. Allt beräknat på leverans i lös vikt. Följande år beklagar man sig över att länsförbundet inte kunnat fastställa ett honungpris men beslutar att priset för årets skörd inom föreningen skall sänkas med en (1kr) kg, lika i parti och minut. Vid ett möte 2 månader senare blev priset med motiveringen "tidsläget och den sjunkande prisnivån", sänkt ytterligare till 3,50 i minut och 3 kr. i parti. Detta pris bibringades allmänheten genom referat i dagspressen.

När 1923 års priser diskuterades ansåg de flesta att en sänkning ej skulle ske, övervintringen hade varit mindre god och ett dåligt år var att vänta. Man enades om ett pris på 4 kr. kg. med 20 % rabatt för affärer på 10 kg. och däröver.

1924 talar protokollet om att sälja honung förpackad i burkar. Lösviktspriset var detta år 3,20 kr., 1-kilos burkar 3,40, halvkilos 3,60 kr. inklusive burkar. Nästa år (1925) kommer direktiv från länsförbundet angående priser. 4 kr.per kg. i kvartskilosförpackningar och sedan i fallande skala till den största förpackningen, 5 kg., där priset skulle vara 3 kr. per kg. I vissa fall skulle 20 % rabatt gälla.

1926 verkar ha varit ett kaotiskt år, en ytterligare prissänkning har föreslagits till ett lägsta pris på 2,40 kr för lösvikt och 3,20 kr i burkar. Detta utlöste en stormig diskussion på årsmötet där det framgick att det fanns biodlare som hade lager av såväl 1925 som 1926 års skörd till en myckenhet av upp till 3-400 kg., och de ansåg sig ej ha någon möjlighet att avyttra detta till de föreslagna priserna. Om ingen ändring kom till stånd, i synnerhet beträffande större partier skulle de större biodlarna nödgas söka sitt utträde ur föreningen. Det framlades 2 förslag till lösning och votering begärdes. Det förslag som vann innebar att "honungspartier på minst 50 kg. skulle medlem äga rätt att efter eget gottfinnande försälja på för honom förmånligaste sätt utan tillämpning av Riksförbundets prisbestämmelser".

Beslöts också att medelst protokollsutdrag delgiva Länsförbundet mötets beslut för att vidtaga de åtgärder de ansåg vara skäliga. Ävenså beslöts att i protokollet uttala en kraftig uppmaning till Länsförbundet om nödvändigheten av att snarast föranstalta om en ändring i prisfrågan "som för närvarande är olidelig". Föreningen anser sig icke kunna avvara de största honungsproducenterna som medlemmar.

                      På ett möte diskuterades frågan om huruvida en viss medlem sålt honung understigande de av föreningen bestämda priserna. Frågan ansågs dock för lite utredd och den uppsköts tills vidare. Den tas åter upp vid ett senare tillfälle och det uppdrogs åt styrelsen att:

"med skärpa och stränghet tillhålla sådan medlem som bevisligen åsidosatt föreningens stadgar genom att försälja etiketterad honung till lägre pris än som inom föreningen bestämts ävenså medelst vägran att tillstyrka etikettilldelning till sådan medlem i möjligaste mån förhindra att dylik osolidarisk trafik längre må äga rum".

Nästa gång något liknande förekommer i ett protokoll 1932 då man diskuterar honungsleveranser från denna trakt liksom från trakten kring Skänninge till Koop.föreningen Svea i Hälsingborg. 35 % rabatt har givits oaktat föreningen ej är antagen som grossist av Biodlareföreningen..Det står emellertid klart att "inom härvarande biodlarförening har kommit till kännedom att medlemmen Herr Gustav Johansson Sofielund, Råby, med till visshet gränsande sannolikhet misstänks för att utbjudit honung till ett pris understigande det av Riksförbundet bestämda".

Även här beslöt man tillskriva Riksförbundet för i och för åtgärd som kan anses erforderlig för rättelse av missförhållandet.

                      I ett protokoll talas det om att ett åsatt pris senare höjdes. Detta gjorde biodlarna mycket arga emedan de flesta hade avyttrat sin honung och endast grossister och minuthandlare fick del av det höjda pris som skulle tillfallit biodlarna. Ett annat uppmanar delegaterna till årsmötet i länsförbundet att framställa klagomål angående dröjsmål med leverans av glasburkar som rekvirerats från Glasförmedlingen Linköping.

                      På årsmötet 1933 diskuterades frågan om flykten från biodlarorganisationen på grund av honungspriserna. Man beslutar också att tillskriva Red.Lundgren med begäran att Borensbergs konsumtions-förening skulle få komma i åtnjutande av grossisträttigheter som honungsförsäljare i Borensberg med omnejd.

                      Den 2 juni 1940 ansluter sig föreningen till den redan bildade Honungscentralen i Stockholm " under förutsättning att den arbetar och organiseras på ett sådant sätt att medlemmarna kunna vara tillfredställda".

                      Den 8 oktober 1950 på ett ordinarie möte då inte mindre än 35 medlemmar var närvarande redogör paragraf 5 för en synnerligen livlig diskussion orsakad av att SBRs Försäljningscentrals Filial i Linköping råkat i betalningssvårigheter. En del medlemmar hade inte fått likvid för honung levererad under hösten -49. Man är nu ordentligt trött på det sätt honungsförsäljningen sköts och anser att ett fullständigt kaos råder. Det beslutas föreslå att SBR ombildas till en ekonomisk förening för att sedan anslutas till Lantbruksförbundet och på så sätt få tillgång till en bättre organisation för försäljning och eventuellt även export. Beslutet blev enhälligt och protokollsutdrag skall tillställas Länsförbundet.

Det var sannerligen hårda tider för biodlarna. 1951 föreslog styrelsen oförändrade priser men 6 st. medlemmar röstade för en prissänkning till 2 kr. per kg., medan 9 röstade för en sänkning till 2,50 och 3 st. ville sänka till 3 kr.

                      Prisdiskussioner förekommer fortfarande på föreningens årsmöten, en stor del av skörden avsattes privat av vilket följer att honungsförmedlingen lider brist på honung. För att råda bot på detta höjdes priset under 80-talet, från att i början ha legat på 10-12 kr, till ett kilopris på över 15 kr. Med viss bonus för t.ex. leveranstrohet kom priset upp i c:a 18 kr. per kg.

Så kom då det högavkastande året 1989 som, trots våra moderna tider med en relativt modern organisation, vände allt i kaos. Honungsförmedlingens kassa räckte inte till för att betala all honung som strömmade in. En del av våra medlemmar fick vänta över ett år på likvid för sin leverans. "Visa" av erfarenheten beslöt HF att varje medlem skulle göra en bindande föranmälan av den mängd han avsåg att leverera in. Detta gjorde förvirringen ännu större på en del håll, man kunde omöjligt beräkna har stor skörden skulle bli och väntade så länge att sista anmälningsdagen gått förbi, efter detta datum blev man erbjuden 7 kr.per kg. för skörden. Vid många tillfällen fick vår ordföranden, Åke Fredriksson, gjuta olja på de upprörda vågorna. Han satt ju med i de beslutande styrelserna och det som hänt tyckte väl någon att kunde läggas honom till last.

                      För att klara vår organisation ur det ytterst prekära läge den befann sig i måste nu biodlaren åter finna sig i att honungspriset i stort sett halverades för att, när förhållandena relativt snabbt ändrades till det bättre, återigen öka. Föreningens medlemmar betalas i dag 18 kr.per kg. för 1994 års skörd.

Som sagt, intet är nytt under solen, trots att biodlingen genomgått betydande förändringar så känns mycket igen. Vi har fått bättre betalt för vår produkt, det finns utomordentliga slungare och övrig utrustning att tillgå för den som vill, vi har fått nät- och trattbotten, vi har fått datoriserade uppbörder och utbetalningar, listan på underlättande åtgärder kan göras lång.

Likaväl har vi lika svårt att öka medlemsantalet, och att behålla dem vi har, som eldsjälarna på 20-talet hade. Att sänka medelåldern i Borensbergsortens Biodlareförening är inte lätt.

Fast vi har förstås fått varroan också. Och den stora skattereformen som sossarna avslutade sin förra regeringperiod med. SBR förlorade en stor mängd biodlare på detta, som vi tycker, missgrepp mot en idogt arbetande kår av människor som dessutom även är av den största betydelse för det nationella välståndet. Att behöva föra en enkel bok över inkomster och utgifter och att dessutom kanske betala skatt på de få kronor man kunde få ihop genom att ägna sig åt något nyttigt på fritiden kom många av den äldre stammen att se rött och att överge en "bisyssla" de ägnat sig åt under många år.

                      Nya förhållanden kan möjligen göra biodlingen attraktiv för ett större antal människor, ett högre pris för den framställda honungen kan vara ett, vi vet egentligen inget om vad det innebär att bli biodlare inom EU, det tycks framskymta några ljus i tunneln, men som sagt det mesta är fördolt i framtiden. För att behålla den nuvarande kadern kan man väl tänkas fortsätta i de spår föreningen följt sedan "urminnes" tider, att lotta ut snälla bidrottningar till dem som kommer till sammankomsterna, eller varför inte en rökpust liksom den som lottades ut efter senaste rapporteringen.

På 20-och 30-talen anslogs t.o.m. pengar ur föreningens kassa på årsbasis för inköp av svärmar, skattlådor och andra biodlingsprylar, varför inte göra det även i fortsättningen. Byt dock ut svärmar mot avläggare. Jag tycker att det fortfarande finns en tåga i Borensbergsortens Biodlareförening och fast det mänskligt att döma är omöjligt, skulle jag gärna vara med om att komplettera denna krönika med ytterligare 25 år när 100-årsdagen kommer.

                      Karl-Erik Karlsson

                      Sekreterare

                      (1982 - 1998)